Allt handlar om hoppsparken.
Precis allt.
Kung Fu Kid är inte ett mästerverk.
Det hör till den där skaran spel man klarar på typ 15-20 minuter första gången man spelar det. Kan ta lite längre om man råkar dö och får börja om.
Sättet fienderna kommer fram och tycks vilja limma sig vid ens kropp, i bästa Kung Fu-stil, är anledningen till att man börjar hoppa. Och så märker man att om man sparkar och styr hoppet i luften sådär så att man liksom kommer åt fienden med foten innan man når mark så flyger de all världens jävla väg.
Så det är väl lite därför som jag aldrig upptäckte det här med att man kan uppgradera en alternativ attack man har. Man kan kasta en talisman. Den har inte så lång räckvidd. Om man gör någon sak här eller där så triggar man en uppgradering av talismanen att dyka upp. Den har en räckvidd över hela skärmen, den lever om, brinner och dräper allt i dess väg.
Den är rätt bra att ha.
Har man den behöver man inte hoppsparka lika mycket (fast det gör man ändå för det är så sjukt skönt att göra det).
Kung Fu Kid är egentligen för kort och lätt för att kvala in på någon lista över relevanta spel till Master System.
Ändå sitter jag här evigehter med år senare och spelar det om och om och om igen.
Anledingen är rätt enkel.
Det ser fint ut.
Det spelar så löjligt najs, den korta stund det tar att klara.
Spelmotorn är asfet, och jag hade så gärna sett en uppföljare som erbjudit komplicerade labyrintiska nivåer som krävde runthoppande i extremakrobatisk anda för att man skulle ha en chans att klara dem.
Man kan nämligen vägghoppa, också.
Efter några nivåer landar man i en bosskavalkad. Nya bossar, inte gamla. De är inte speciellt avancerade eller svåra. Det är ungefär här man börjar inse att spelet inte är så lite av en hyllning till Yie Ar Kung Fu.
De som levde Commodore 64 vet precis vad jag talar om.
Kung Fu Kid är en bagatell.
Men inte en petitess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar