Beroende på var man bor heter Secret Command lite olika saker. I USA är det känt som Rambo: First Blood Part 2. I Japan är det känt som Ashura. Det marknadsfördes ungefär såhär:
Här, hos oss, är det känt som Secret Command.
Men det är så jävla blaha, för på titelskärmen blir det uppenbart att det egentigen heter Secret Commando.
Vad exakt kallar man denna genre? Run and gun? Shoot 'em up? Det är i vilket fall vertikalt scrollande och man styr själv progressionen på nivåerna.
Av någon anledning var liknande spel The Shit™ i trakten av när detta släpptes. Capcom hade fått en hit med Commando och SNK hade fått en hit med Ikari Warriors. Secret Commando håller sig relativt troget sina förlagor, och erbjuder co-op för de som har någon att spela det med (jag har det inte, det här är inte alls gubbens typ av spel... tror jag).
Av gammal vana brukar jag vara rätt snabb med att dissa liknande spel, då oerhört få av den äldre skaran har stått emot tidens tand speciellt väl. Så jag bör väl erkänna att jag var rätt övertygad om att det här var något som skulle testas lite smått och därefter läggas i min hög med spel jag inte gillar.
Jag är glad att hade fel.
Secret Commando är välbalanserat i flera avseenden, och det banar liksom väg för en typ av spelande som jag personligen har oerhört lätt för att fastna i.
Tänk lite såhär när du spelar ett spel:
1. Känns spelet rättvist? När du dör, är det då ditt eget fel eller är spelet sunkigt designat?
2. När du dör, vill du pröva en gång till? Är det smidigt att pröva en gång till?
3. Känner du att du blir bättre för varje nytt försök, och sakta men säkert ser dig själv ta dig längre och längre och till sist så långt att det känns som att det är fullt möjligt att klara spelet?
4. Känner du att du kombinerar trial and error med regelrätt underhållning? Börjar du fila på strategier för att ta dig vidare? Memorerar du var saker och ting händer för att nästa gång vara bättre förberedd?
Om ja på ovanstående så bör du förstå ungefär vilken typ av spel jag talar om. Och är du inne på detta med retro bör du också vara medveten om att denna typ av spel sällan är speciellt långa om man rusar rakt genom dem... men att de däremot tar rätt länge att klara eftersom man verkligen måste bekanta sig med upplevelsen.
Det frestar alltid att rusa rakt genom en nivå, men gör man det går man miste om värdefulla uppgraderingar som underlättar avsevärt. Men i samma sekund som man stannar upp så börjar spelet spamma fiender... och dröjer man allt för länge med att börja röra sig igen så börjar spelet kasta splitterbenägna handgranater mot området där man befinner sig.
Så det känns hela tiden lite som en balansakt.
Vissa fiender spawnar rätt platlöst, men där finns även fiender med förutbestämda placeringar och beteenden. Skjuter man sönder byggnader finner man fångar där, som belönar en med någon form av föremål eller uppgradering. Det är inte tal om mängder av saker att finna, men lite och det skapar en dynamik spelet mår gott av.
Tempot är ovanligt lågt för att vara ett spel av detta slag. Fiender rör sig relativt långsamt och så även skott och ens egen karaktär. Detta leder spelet bort från klassiskt kaos in på mer strategisk mark, och det välkomnar jag med öppna armar.
Efter några timmars spelande har jag nu tagit mig till spelets sjätte och sista nivå, men efter att ha mötts av ännu ett Game Over så kände jag att det var dags för en paus.
Och då passade väl inget bättre än att sammanställa ännu en Master System-blogg.
Titta så fint och munlöst omslaget är:
Lol, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar