Dan Gorlin hade nog inte riktigt tänkt sig en hit likt den Choplifter kom att bli. Dessutom tror jag föga att han hade tänkt sig att spelet skulle göra en resa från Apple II vidare till arkadhallarna, i Segas regi, för att sedan återvända till hushållen och de plattformar för spel som gick att finna där.
Jag har ingen direkt relation till Choplifter annat än att jag kanske spelat det någon gång för länge sedan, likväl som jag spelat en drös spel som inspirerats av Gorlins alster.
Och visst märks det att det rör sig om ett gammalt spel med ett simpelt upplägg.
Därmed inte sagt att det är finesslöst.
Choplifter handlar om att flyga en helikopter genom fiendeterritorium, skjuta upp byggnader fulla med fångar och tryggt och säkert forsla dessa tillbaka till den egna basen.
Problemet är bara det att fienden gör vad de kan för att göra räddningsoperationen till ett regelrätt helvete, och blir man inte attackerad i luften av diverse så kommer det någon form av pansarvagn och försöker spränga skiten ur en och de frisläppta fångarna huserandes på marken.
Man måste rädda visst många fångar på varje nivå, så även om där finns ett par extra räddningshelikoptrar kvar tar spelet slut om för många dör. Och dör kan de göra på diverse olika vis. Typ genom att man placerar sig framför öppningen man skjutit upp, så att de inte kan komma ut och brinner inne.
Choplifter är svårt som satan.
Det krävs många försök innan man lärt sig nivåerna och bästa sättet att tackla dessa på.
Kontrollen är lite speciell men framförallt rätt så trög, vilket gör att det tar ett tag att ta sig in i spelet och få total kontroll över vad man sysslar med. Siktar gör man liksom genom att köra olika fort framåt, och vill man kan man rikta helikoptern rakt mot skärmen för att projektiler skall kunna flyga klart rakare nedåt. Går att vända på helikoptern helt, också.
Gör en del för livslängden, att det känns svårbemästrat.
Jag vet ärligt talat inte vad det är, men något är det. Något som får mig att känna att jag inte vill släppa taget om detta.
Det visuella är det föga, då vi snackar funktionell grafik fullständigt utan personlighet. Musiken är det ej heller, då jag just nu inte kan svara på om spelet har någon musik överhuvudtaget. Tror det spelas någon truddelutt på titelskärmen, men kan inte lova något utan att starta upp spelet igen.
Tänker att det möjligen handlar om att jag för varje nytt försök tar mig lite längre.
Är svag för sådant, men har dock inte tagit mig längre än till den andra nivån.
Hade jag varit lite älgre när detta var aktuellt i arkadhallarna kan det tänkas att jag hade varit en mycket god kund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar