Leger vs. Sonic Unleashed (Wii)

Det var när Sonic and the Black Knight släpptes som jag anade att någonting stort verkligen var på gång.

Visserligen förlitade sig spelet på tok för mycket på hysteriskt viftande, men där fanns en grund vad gäller presentationen som jag fram till denna punkt i mitt liv aldrig sett skymten av i ett Sonic-spel i tre dimensioner tidigare.

Kameran, kollisionsdetektionen och det grafiktekniska överlag kändes som att det låg i fas med dess samtid, och i vissa avseenden var framme och sniffade på en framtid som tredimensionella plattformsspel inte hittat fram till på bred front.

För mig hade skaran av Sonic-upplevelser, sprugna ur det där som Sonic Adventure banade väg för, fram till denna punkt mest handlat om potential dränkt i trasighet.

Sonic Unleashed, som släpptes året innan Sonic and the Black Knight, kom i ett tidigt skede av marknadsföringen tyckas fånga de förväntansfullas intresse, åtminstone innan Sonics varulvsform började ta utrymme i anspråk.

Väl släppt lös för kritikernas fria fält att fälla en dom kom återkommande fadäser sägas vara just de långsamma varulvspartierna av beat 'em up-karaktär, men även stadsutforskandet och detta faktum att de där snabba nivåerna som växlade mellan ett springa inåt i skärmen-perspektiv och ett mer klassiskt 2.5D-dito var på tok för lite utrymmestagande i upplevelsen i stort.

Jag vill minnas det som att jag spelade Sonic Unleashed efter Sonic and the Black Knight.

Med reservation för minnesfel.



Eftersom Wii var något att skita i, sådär som de högljudda åsikterna tycktes göra gällande, var det lite svårt att snappa upp det där konstaterandet som vissa gjorde att Sonic Unleashed inte endast var egen unik upplevelse på Wii (och Playstation 2) utan även innehållsmässigt tycktes prioritera om och, mer, rätt än vad HD-versionerna sades göra.

Men jag var Wii-fanatiker, och snappade upp precis allt jag förmådde mig snappa upp gällande spel till formatet ifråga, så för mig var det rätt självklart att spela Sonic Unleashed i 480p.

Jag tyckte det var helt okej.

Att återvända åtskilliga år senare till exakt samma spel var dock inte riktigt den erfarenhet jag hade väntat mig, men jag antar att en rad Sonic-erfarenheter ytterligare (Colours och Lost World, framförallt) banat väg för en ny infallsvinkel fri från förväntningar formade av dåtidens förväntningar.



Audiovisuellt spelar Unleashed på så många harmoniska strängar att jag inte gör annat än att ta gåshuden för given med jämna mellanrum.

Inte för att jag är speciellt jazzig av mig, men det vilar verkligen något sazzy över det lika delar återhållsamma som melodiösa, det basdrivna hetsiga och det lättsamma och luftiga.

Någonstans hade jag lyckats få det till att det där orkestrala som ledmotivet är stöpt i var något som Lost Worlds Super Mario Galaxy-fascination ledde fram till, men uppenbarligen är det en historierevision jag inte riktigt kan greppa hur den uppstått.

Från drivet i inledande Windmill Isle går den musikaliska resan åtminstone i tanken via de kontinenter man besöker, där ljudsättningen av ökenlandskap låter sådär stereotypt öknigt som man kan förvänta sig utan att det för den skull slår över till någon form av generisk produktion som är svår att lägga på minnet.

Stillsamheten har gärna sällskap av lunkande pianoplink och när instrumenten plötsligt tycks snubbla över sig själv, när man i månskenet strider mot ett neonskimrande monster från jordens inre, är det så lätt att förstå att det verkligen finns en konceptuell tanke bakom alla de ljud som flödar in i mina öron.



Precis lika träffsäker som musiken är är spelets visualer, som även om de givetvis jobbar inom ramarna för vad Wii förmår leverera alltid tycks nå den där Super Mario Galaxy-aktiga nivån som inte sällan varit Nintendo förunnade. Det är inte så mycket det grafiktekniska som förmågan att jobba med hårdvaran istället för mot den, där exempelvis känslan av hastighet blir så mycket påtagligare när kameran uppenbart måste jobba sig ikapp när Sonic går från hög hastighet till stillastående.

Effekterna må vara subtila, men satt under lupp springer Unleashed i loopar runt en majoritet av de Wii-spel jag bekantat mig med.

Där är inte tal om primärt miljöer i form av fantasifoster, utan mycket känns hämtat direkt från världen så som vi känner den; Något som får Unleashed att ligga mer i linje med Sonic Adventure än Colours och Lost World. I kombination med spelets hub-tänk med gott om utrymme för äventyrande är det inte helt långsökt att se Sonic Unleashed som något av en spirituell fortsättning på just Sonic Adventure.



En planet vars kontinenter sprängts ut i rymden av den tidigare i jordens mitt slumrande besten Dark Gaia, naturlitgvis uppväckt att Dr. Eggman, är vad som står på spel. Världen i stort, med andra ord, måste återställas och det innan för tidigt förlösta Dark Gaia hunnit växa sig till full storlek varpå en undergång är något av oundvinklig.

Eftersom Sonic nattetid, av anledningar relaterade till Dr. Robotnik och Dark Gaia, förvandlas till en varulv är det där spelets beat 'em up-fokus ligger.

Det brukar sägas att dessa nivåer är av det segare slag, men det är något av en sanning med modifikation.

Sonic rör sig aldrig långsamt, och det speciellt inte när han springer fram (vilket man måste göra för att klara nivåer på utsatt tid och belönas därefter), men visst är tempot lågt i kontrast till de sanslöst snabba dagnivåerna av sådant slag som man brukar kunna förvänta sig i sammanhanget.

Långsammast går allt när man tvingas in i slagsmål, fast då dessa visserligen relativt spelmässigt simpla scenarion inte alls tvekar inför att gå rätt så hektiska och intensiva är det föga något som stör.



Även om det är ett system av simplaste tänkbara slag är de, typ, erfarenhetspoäng man samlar på sig för att i en förutbestämd ordning utöka sin arsenal med moves likväl som styrka, hälsa och dylikt ett inslag som stärker motivationen till att strida likväl som spela vissa nivåer flera gånger för att uträtta sådant som man inte lyckades uträtta på första försöket.

Nivåerna är skapta med utforskande i åtanke, även om den huvudsakliga rutten är linjär i dess natur; Sonic Unleashed är något av ett collectathon i själ och hjärta.

Utpsritt här och var, både på nivåer man spelar nattetid och dagtig är behållare innehållandes låtar, filmer, dokument och bilder som tillsammans bildar ett ständigt växande arkiv att diverse att gotta sig i. Nycklar låser upp nya nivåer och för varje prestation får man antingen en sol- eller månkristall. Kristallerna låser i sin tur upp små pusselrum i de små tempel som går att finna på varje kontinent. Och för att göra samlandet till något som inte känns helt hopplöst har varje ofunnet föremål försetts med ett litet tips om i trakten av var man bör leta för att finna det man söker.



Från seriens första trevande steg har nervositet som planteras hos spelaren varit något av ett återkommande tema. Luftakrobatik deluxe, kombinerat med vetskapen om att minsta lilla snedsteg med lätthet kan leda till ond bråd död. För att inte tala om den där stressen som känns ända in i benmärgen när man inser att luften håller på att ta slut när man huserar under vatten; Unleashed tycks verkligen ha en förkärlek till att spotta ur sig sekvenser ämnade att sätta hjärtat i halsgropen på den som spelar. Slingringa smala plattformar i luften ovanför bottenlösa stup likväl som små öar av trygghet placerade i hav av död, som får varje liv att kännas värdefullt.

Sonic Unleashed tycks ha förstått det här med att liv egentligen endast är relevanta inom ramarna för den nivå man spelar, och där finns inga extraliv överhuvudtaget att finna. Snarare kan man genom att prestera finna föremål som utökar det antal liv man alltid ges tillgång till när man ger sig i kast med en nivå; Något som känns oerhört tacksamt åtminstone under spelets sista tredjedel där svårighetsgraden skjuter i höjden på ett allt annat än blygsamt vis.



Visst ser jag problem med laddningstider som inte sällan känns längre än vad de borde göra.

Och visst upplever jag det som att Unleashed blir ett par nivåer för långt där framåt slutet.

Sedan kan man alltid fråga sig om spelet hade mått sämre av att de spelmässigt banala sekvenserna där man hoppar runt från plats till plats inne i städer och pratar med folk som sällan har något vettigt att säga kapades bort, men samtidigt tar de aldrig irriterande mycket plats så mycket som de liksom skapar en gemytlig liten stämning och ger välbehövd andningspaus mellan spelets mer intensiva partier.

Om något går det väl att se det mest inspirationslösa som de återkommande utfyllnadsuppdragen dagnivåerna dras med där "Klara nivån utan att ta skada", "Klara nivån på utsatt tid" samt "Klara nivån utan att ha sönder något" är återkommande, men dessa uppdrag är inte tråkiga att spela, så drama är det knappast tal om.

Sonic Unleashed är inget Sonic Colours. Det är ej heller något Sonic Lost World.

Men.

Sonic Unleashed visade sig, nu i dagarna åtskilliga år sedan vi senast umgicks med varandra, vara ett rätt så fantastiskt litet, men samtidigt stort, spel som jag tror att jag felbedömt av anledningar som har mer att göra med mina förväntningar formade av en ypperligt Sonic-kritisk samtid än med något annat.