Underskatta aldrig Metroid och dess betydelse för mig.
Allt började i sedvanlig ordning med Metroid till NES, ett spel som formade mig som spelare.
Minns när det blev mitt.
Besökte far som låg på sjukhus, men jag ville mest bara hem igen för jag visste att Metroid skulle hämtas upp längs vägen.
Ett spel som lärde mig att själv fylla i allt det där spelet inte lyckades förmedla.
Den hemliga världen? Det var en hemlig värld. Inte en bugg. Spenderade säkerligen upp emot 50 timmar bara på att försöka förstå mig på den.
Ritade Metroid.
Försökte några år senare göra ett eget Metroid. Trackade musik på Amigan i ProTracker och ville få den att låta som Metroid.
Lyckades, tyckte jag.
Jag spelade inte Metroid, jag levde det.
Jag och mor.
Sedan kom Super Metroid.
Där fanns det inte lika mycket utrymme för mig att fylla i saker som spelet inte lyckades förmedla. Det förmedlade det mesta alldeles utmärkt på egen hand.
Sida vid sida med The Legend of Zelda: A Link to the Past, Super Mario World och Sim City var det min absolut främsta anledning till att äga ett SNES.
Kunde återvända till denna skara spel hur många gånger som helst. Alltid hittade jag något nytt.
Det gör jag än idag.
Vi talar om ett spel som växt i mina ögon. I takt med att jag lärt mig mer och vilka möjligheter jag har som spelare (buggar ej inkluderade) har jag tagit mig an det på nya sätt varje gång jag återvänt.
En dag bestämde jag mig för att spelet var utvecklat med sequence breaking i åtanke. Som om de studerat hur vägghoppen kunnat nyttjas till att nå platser annars otillgängliga. Allt känns så sjävklart, som om det finns ett Super Metroid utvecklat för den vanlige spelaren och ett för den uppmärksamme och utforskande spelaren.
Båda i en och samma förpackning.
Super Metroid formar mig än idag som spelare.
Jag och mor.
Metroid 2: Return of Samus brydde jag mig aldrig riktigt om.
Det blev lite en parantes, på samma vis som Kid Icarus: Of Myth and Monsters aldrig satte klorna i mig. Pontenta spel, månne, men kanske var det svartvitheten som fick mig att aldrig se dem som nödvändigheter.
Några gånger har jag försökt, och vid ett tillfälle tog jag mig hela vägen till slutstriden. Mer orkade jag inte. Vände spelet ryggen och har aldrig känt ett större behov av att återvända. Inte det att jag inte gillar det som görs. Snarare så att jag saknar något.
Vet inte riktigt vad, förutom färgen.
Och nu... när det äntligen blivit intressant på allvar, i och med den remake, Another Metroid 2 Remake, AM2R, som tycks vara alla Metroid-fans svar på vad de väntat på under alla dessa år utan ett Metroid i 2D, då går Nintendo in med näbbar och klor och sätter stopp för distributionen, eftersom att det är ett fan som utvecklat det.
Värna om varumärken, liksom.
Metroid Fusion nådde lite längre än Metroid 2, även om jag störde mig på dess linjära upplägg (inte lika linjärt som Return of Samus, men linjärt nog för att upplevelsen skulle kännas som en styrd sådan mer än en fri). Inte riktigt det Metroid jag hade hoppats på, även om jag aldrig ogillat det.
X-viruset, och dess evolverade form, SA-X, var något som skapade en del, för ett spel, ytterst stressade och obehagliga situationer. På ett mindre obehagligt och mer underhållande vis, dialogerna med Samus dator som hon ger smeknamnet Adam, blev helheten unik nog för att kännas som ett riktigt bra spel i serien.
Metroid: Zero Mission, en nytolkning av originalet till NES, kom och gick i mitt liv och jag mindes ärligt talat knappt längre något från det. Fram till den senaste genomspelningen på Wii U, det vill säga, då saker och ting kom att ändras. Inte för att jag någonsin tyckte det var dåligt, men möjligen för att det i jämförelse med det inflytande originalet hade på mig mest kändes som en generisk omgång Metroid.
Metroid: Zero Mission är dock en remake som jag nu i dagarna ser på som en av seriens absoluta höjdpunkter.
Mor brydde sig inte om dessa spel.
Bärbart har aldrig varit hennes grej.
På sätt och vis, hur bra de än är, känns det inte som att hon gick miste om något.
Först i och med lanseringen av Metroid Prime, detta spel som hela världen i ett inledande skede tycktes ställa sig skeptisk till, hittade jag helt och hållet tillbaka till allt det där som jag vurmade för.
Skepsismen var aldrig befogad.
Jag var själv, i ett eller annat läge, en tvivlare.
Retro Studios visade sig emellertid vara ett av Nintendos starkaste kort, och efter att ha spenderat hundratals timmar tillsammans med deras tolkning av Metroid-universumet förstår jag varför.
Många har kämpat rätt hårt med att föra över ett tvådimensionellt koncept till den tredje dimensionen. Ändå har nästan alltid någonting viktigt gått förlorat eller känslan blivit så annorlunda att det känts som ett helt nytt spel.
Även om Super Mario 64 blev älskat av många har det väldigt lite gemensamt med Super Mario Bros rent spelmässigt.
Metroid Prime, däremot, kom att kännas som det perfekta exemplet på hur man adderar en ytterligare dimension.
Utan att behålla så mycket från förr att det känns gammalt och samtidigt tillföra nog mycket nytt för att det skall kännas... nytt.
De lyckades rentav knyta ihop säcken till något så relevant att serien åter blev en av spelarnas och proffstyckarnas lilla älsklingar.
Men det var min tolkning av Metroid som återfanns i Metroid Prime. Inte nödvändigtvis din. Att det finns de som menar på att ingenting kändes sig likt känns därför inte speciellt underligt.
Vi har alla olika saker vi tyr oss till.
Olika sätt att göra saker och ting till våra egna.
Hade varit intressant att se hur mor kan tänkas förhålla sig till Prime, men någonting säger mig att det är Super Metroid som är och förblir hennes grej.
Eller så är det bara jag som vill känna att jag vuxit upp, blivit en stor pojke som klarar av att ta hand om sig själv och som har egna, och starka, åsikter kring livet och allt som huserar däri.
Kanske känna att jag hittat något jag inte vill dela med mig av.
Hon kanske skulle älska spelet.
Vet inte.
Vet inte om jag vill veta.
Så.
Det var lite toppar och... kanske inte dalar men mindre höga toppar.
Till dess att Nintendo släppte bomben.
Team Ninja och Nintendo slår sina påsar ihop.
Panik?
I några sekunder, absolut.
Fast, vad finns där att oroa sig för?
Nintendo styr tredjepartare som pillar med deras varumärken med järnhand. Skulle aldrig någonsin under några som helst omständigheter släppa igenom ett dåligt spel som inte lever upp, åtminstone nästan, till företagets standard.
Speciellt inte när det handlar om något så viktigt som Metroid.
Kan ju alltid intala mig själv något dylikt, om inte annat.
Ändå.
Minnen av ett Ninja Gaiden 2, så gräsligt skrikigt rent estetiskt att det brinnande infernot på skärmen nästan lyckades smälta mina ögon. De var inte lugnande minnen.
Så ej heller den där sekvensen i trappen, mitt i en kaotisk strid, när spelet började gå så långsamt att det inte längre förmådde registrera knapptryckningar ordentligt; Ännu ett minne jag inte kunde låta bli att ta hänsyn till.
Och, om något verkligen kändes fel.
Ja.
Då skulle det vara detta med att Samus fått en röst. En röst med vilken hon talade om det förflutna i en sådan utsträckning att den där mystiken som vilat över serien kändes som bortblåst.
Vi pratar liksom inte om en valbar fördjupning, likt scannandet i Metroid Prime. Ej heller en i sammanhanget ganska försiktig fördjupning, likt den i Fusion.
Nej.
En påtvingad och omfattande fördjupning och som följd ett stort utrymme för att rasera så mycket av den bild man själv byggt upp av den värld Nintendo förmedlat till oss under loppet av 20 år.
Mitt Metroid kändes inte längre som mitt Metroid.
Det kunde omöjligen bli mitt Metroid.
Jävla Nintendo.
Ser det rätt ofta.
Det här med att Samus är en bra förebild för kvinnliga karaktärer i spel.
Håller inte med, men det har inte att göra med allt det positiva hon kommit att representera. Snarare för de där sakerna som görs med henne som knappast talar till de kvinnliga karaktärernas fördel.
Enligt mig och ingen annan.
Att det var en 'grej' att Samus visade sig vara en kvinna under 80-talets glada dagar är en sak. En helt annan sak var det att det primära aldrig kom att handla om att man som (manlig) spelare axlade rollen av en stark och självständig kvinna.
Nej.
Det var mer påtagligt så att man som duktig (manlig) spelare belönades genom att få se Samus med mindre och mindre plagg på kroppen desto bättre man presterade.
Visserligen stannade det vid vad som såg ut som trosor och bh (vi snackar rätt få pixlar här, svårt att lyckas få det hela till att bli speciellt sexuellt upphetsande ur ett detaljmässigt perspektiv).
Men ändå.
Snacket gick.
- Om man klarar spelet på under en timme får man spela andra varvet med Samus naken! Det är säkert! Har gjort det själv!
Verkligheten såg alltså annorlunda ut, men poängen var alltid densamma. Även i uppföljarna. För åter stod hon där. Med uppsatt hår, i plagg som visade mycket hud. Sedan släppte hon ut håret, i vad som verkade vara ett försök att attrahera.
Om och om igen.
Det är väl knappast någon hemlighet att Team Ninja haft en lite speciell, men knappast unik, syn på detta med kvinnlighet. Med en frontman som inte haft något emot att framställa sig som en mansgris till rockstjärna, Tomonobu Itagaki, vore kanske annat underligt.
Bouncing breasts! Yes/no?
Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball, liksom.
Eller varför inte ett styck anmälan för sexuella trakasserier, yo!
Itagaki må ha lämnat Team Ninja, men de första minuterna av Metroid: Other M skvallrar om att attityden inte endast låg i hans händer. Nu är uppenbarligen även Yosuke Hayashi, Team Ninja, och Yoshio Sakamoto, Nintendo, att skylla.
En butt shot blir inom kort två.
Två blir rätt snabbt tre.
Mer påtaligt än någonsin presenteras Samus som den kvinna hon är, och allt det som förväntas följa med det faktumet.
En inte obetydligt liten byst.
En kroppsformad dräkt som gärna skvallrar om alla detaljer som gömmer sig därunder.
Inte ens med hjälmen på huvudet skall vi undgå detta med att det inte är något annat än en kvinna som döljer sig där under visiret. Det ser bland annat ögonfransarna till att säkerställa.
När Samus snubblade över det där Metroid-ägget, som kom att kläckas framför hennes ögon efter att hon besegreat Metroid-drottningen i Return of Samus, blev hon lite av en mor.
Något år senare reagerade vi på Moderhjärnans hänsynslösa slakt av en och samma Metroid, som till synes utan att tveka offrade sitt liv för att Samus skulle få leva.
Other M krestar kring detta.
Samus moderskänslor tog vi tidigare del av genom tysta scener som skulle få oss att känna empati. Här är det Samus själv som i tid och otid återvänder till problematiken.
Genom att tänka högt.
Genom att låta oss ta del av hennes minnesbilder.
"I don't know how much time passed since then. I was in my starship when I suddenly caught a signal. Code name: Baby's Cry. A common S.O.S. with the urgency of a baby crying. Nicknamed because its sole intent is to attract as much attention as possible. The signal was coming from a remote part of space. I altered the course of my ship as if the detour had already been part of my flight plan. Baby's Cry. It was as though it was crying specifically for me".
Samus saknar föräldrar.
Det närmaste en far hon kan komma är Adam Malkovich, som hon jobbat under när hon var med i Galactic Federation Army.
Emellertid finns det ett svek inblandat. Ett svek hon tillskriver sig själv, och ingen annan. Efter detta svek gick Adam och Samus skilda vägar och när deras vägar nu åter korsas är det en sak som är gällande.
All den svinighet Adam visar upp mot Samus är enligt henne själv berättigad, även om han säger saker som för henne känns som att bli huggen i hjärtat. Hon är en svikare till utböling. Att hon överhuvudtaget närvarar i det som utspelar sig framför våra ögon har helt och hållet att göra med att Adam tillåter det.
Samus tappar sin röst.
Så även jag som spelare.
Det är svårt att hävda att Other M i mångt och mycket är något annat än ett klassiskt Metroid rent spelmässigt.
Vi springer fram och tillbaka, får nya förmågor och tar oss till tidigare otillgängliga platser. Utan att någonsin ta steget fullt ut till ett äkta 2,5D-perspektiv flirtar spelet hejvilt med hur det var förr. Med hjälp av kameravinklar, återblickar och mer eller mindre kära återseenden.
Other M tar avstamp i en filmsekvens som i detalj återger slutstriden mot Moderhjärnan i Super Metroid. Bara en sådan detalj, liksom.
Visst har striderna blivit klart mer centrala. Med en spelmotor speglandes Ninja Gaiden är tempot stundtals skyhögt, och får man till de där filmiska och mördande attackerna väntar en visuell actionfest serien sällan skådat (även om all denna action egentligen alltid funnits där som ett centralt inslag).
Men det är som att det inte spelar någon roll.
Som om det är svårt att se Other M som ett spel, mer så än ett Metroid. Vi värnar om det som varit, även om vi vill se något nytt tillföras. Men när det nya som tillförs fråntar mig som spelare det som varit det för mig centrala, till den grad att jag som spelare tappar min röst, då är Other M inte mycket mer än ett Metroid som gått fel.
Samus är en utböling, och som utböling som huserar i sammanhanget på Adams nåder är det Adams order som är gällande.
Inte så att Samus inte sitter på resurser. Hon har rentav en komplett arsenal med vapen och skyddsutrustning, men det är först när Adam tillåter denna att användas som den kan tas i bruk.
Under optimala omständigheter hade det här aldrig blivit ett problem.
När jag som spelare direkt inser vad jag behöver göra (men inte har möjlighet att göra det före Adam säger att det är okej).
Ja.
Då blir det ett problem.
Det handlar liksom inte längre om ett logiskt förhållningssätt inom ramarna för Galactic Federation Army, som att olovligen använda sig av en Power Bomb för att det kan leda till en kedjereaktion som tar livet av allt liv i närheten.
Det handlar inte om en hiearki som värnar om uppdragets framgång.
Än mer ett problem blir det när Adam (som hela tiden har koll på vad som händer och sker) väljer att vänta på att ge Samus (och mig) tillåtelse att använda sig av x eller y.
Samus talar ofta om en ömsesidig förståelse och respekt henne och Adam emellan. Som den far han kommit att bli för henne är det uppenbart att hon ser det som väldigt viktigt att inte svika honom igen.
Minsta lilla friheter hon tar sig möts av tystnad, som hon sedan väljer att tolka som att hon gått för långt. Sedan backar hon, tystar sig själv. Även om hon vet att det hon har att säga är av relevans.
Över tid blir det sjukliga i relationen allt mer påtaligt.
Som när man står i en strid och helt uppenbart behöver frysa sina fiender, men inte kan göra något åt problemet innan Adam i ett orimligt sent skede väljer att godkänna bruk av frysstrålen.
Eller när man döende vadar sig genom ett kaotiskt brinnande inferno, bara för att först åter i trygghet få höra Adam påpeka att det kan vara en bra sak att använda sig av Varia Suit som skyddar mot värmen.
Samus bryts ned, bit för bit, och till slut känner till och med jag som spelare att det inte finns mycket annat att göra än att gilla läget.
Jag slutar ifrågasätta hur det kommer sig att jag står här och kämpar för mitt liv, med en gravitation som gör det snudd på hopplöst för mig att hoppa över de dödliga laserstrålarna monstret framför mig spyr ur sig så fort tillfälle ges, framför att ifrågasätta varför jag inte får använda mig av min Gravity Suit.
Först när Adam tar sig an det fullständigt oåterkalleliga, ungefär som mannen som psykiskt brytit ned sin flickvän under en längre tid bestämmer sig för att slutligen ta sig an den yttersta kränkningen, reagerar jag åter som spelare.
Men bara för att äcklas av vad jag accepterat.
Adam skjuter en helt ställd Samus i ryggen så att hon faller ihop i en orörlig hög på marken. Sekunderna innan stod hon helt paralyserad och betraktade en nykläckt och nyfiken Metroid, översköljd av minnen från det som varit. I ett nyktert ögonblick beredd att frysa den, men Adam lät henne inte göra det. Han gjorde det åt henne.
Vad som därefter följer är den första substansfyllda dialogen de två emellan. Adam verkar till synes oberörd av det inträffade. Samus accepterar hans agerande i tystnad. Sedan ger sig Adam iväg på sitt slutliga uppdrag; Att rädda världen på bekostnad av livet, och tvinga Samus att ännu en gång konfronteras med ett svek.
Och när allt är över.
När Adam är död och Samus åter står stadig på sina båda fötter.
Då tackar hon honom.
För att han gett henne den styrka hon tidigare saknat.
Jag som spelare, ja... jag känner mest att jag inte längre kan finna ord för vad jag just upplevt. Som om jag blivit berövad på mina minnen av en barndom tillsammas med min mor, där vi tillsammans målade upp vår egen tolkning av den värld Nintendo gett oss att utforska.
Bara tanken på att lyfta fram Samus som ett gott exempel på hur kvinnor bör framställas i spel känns plötsligt som fullständigt bedrövlig. Inte för att trasiga kvinnor inte skall få porträtteras, jag är verkligen för en bred representation, men det är Metroid vi pratar om.
Nintendo.
Behöver jag verkligen säga mer än så för att min åsikt skall ses på som ens i närheten av legitim?
Skulle ändå aldrig påstå att Other M bortom den bedrövliga ramberättelsen, som tar oerhört mycket utrymme i anspråk, som spel betraktat faller helt platt.
Visst uppfylldes många av mina farhågor som Team Ninja tidigare gett mig anledning att ha. Som att kass bilduppdatering och slowdowns är allt annat än frånvarande.
Som att tempot i spelet skulle komma att bli lidande som följd av det nya sättet att ta sig an detta med strider i ett Metroid-sammanhang.
Stundtals känns det nästan som att det är ett beat 'em up vi har att göra med, när dörrar på var och varannan skärm blir låsta och enda sättet att få dem att öppnas igen är att ha livet av alla fiender i närheten. Får man inte tidigt kläm på de finishers som erbjuds kan striderna dra ut på tiden oerhört.
Och, visst, vi har detta med kontrollen. Där vi ena sekunden använder wiimoten som en NES-handkontroll och andra sekunden pekar med den mot skärmen för att få ett förstapersonsperspektiv där vi inte längre kan röra oss.
Den som kom på denna geniala idé bör aldrig mer ha något med spelmekanik att göra.
Stressade situationer blir lätt katastrofala, när hälsan rasar och man tvingas göra sig orörlig för att sikta och/eller fylla på sina misser eller sin hälsa.
Som om inte det vore nog tvingas man med jämna mellanrum in i förstapersonssperspektivet för att sysselsätta sig med pixeljakter som för tankarna till 80- och 90-talets möjligen sämsta inslag i äventyrsgenren (av peka och klicka-snitt, ni vet, när man prompt tvingas söka av hela skärmar för att hitta den där pixeln som representerade föremålet man behövde för att ta sig vidare).
Till och med ett långsamt tredjepersonsperspektiv tar vid, där vi inte längre kan springa utan måste gå fram i snigeltempo för att hitta något visst eller helt enkelt utgå från att det är ett berättartekniskt grepp som används för att skapa en viss stämning.
Tycker det inte är att skapa en viss stämning av positivt slag att tvingas spendera 5 minuter till att krypa fram genom långa enformiga korridorer utan minsta lilla tillstymmelse till att det jag kommer att mötas av får det hela att kännas värt.
För att spinna vidare på enformigheten är även det generiska i miljödesignen något att poängtera, likväl som det, i sammanhanget, extremt linjära upplägget.
Vi har ett område som speglar en djungel. En generisk djungel. Ett annat som leker runt med det här med extrem hetta och lava (och det ser precis lika förjävligt ut som i Ninja Gaiden 2). Ett tredje med snö och is.
Visserligen bekanta miljöer för folk bekanta med Metroid, men här totalt utan själ och hjärta. Och kanske med en hel del kameramässiga lösningar som gör att det hela känns än mer... fel.
Långa enformiga korridorer, med lite hinder att hoppa över. Uppenbart inslängda för att man inte skall kunna rusa genom dem med hjälp av den färdighet man aktiverar senare i spelet för att göra just detta.
Det kryllar av osynliga väggar varhelst man vill ta sig fram, möjligen tänkta att agera hjälpande för att man inte skall trilla av plattformar av misstag. Men dessa osynliga väggar följer liksom ingen logik. Antingen springer mot en kant utan att falla ned, eller så faller man ned. Ibland när ett litet hinder är synligt kan man hoppa över det. Ibland inte.
Först när man klarat spelet tar utforskandet vid på allvar. Som om Adams död var vad som krävdes för att Samus skulle få blomma ut till att åter vara den självständiga kvinna hon tidigare gett sken av att vara. Vid det laget finns det dock en överhängande risk att man tappat suget att ens närma sig tanken på att bry sig.
Men.
Det bör påpekas igen.
Other M faller inte helt platt som spel.
Bara det att det känns som att det är väldigt mycket man måste bortse från för att kunna ha genuint roligt med Other M.
Och är man som jag mer än bekant med serien i stort, ja, då finns det nog ett noterbart utrymme för att inte bara se detta som seriens svarta får, utan även som en våldtäkt på Samus.
Är glad att min resa genom Other M var en resa jag inte delade med min mor.
Vet inte om jag någonsin hade kunnat förlåta mig själv om så blivit fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar