Leger vs. Klonoa (Wii)

Naaaaaaaah!

Bara jag också hade gjort som de där, spelat det där, så hade jag väl suttit här och letat beskrivande ord av bortom positiv karaktär.

Fan också.

Men jag spelade ju Klonoa till Wii. Inte till Playstation. Har ingen nostalgi att brottas med. Eller, jo, möjligen den som har att göra med att spelet känns rätt retro. Tror jag kan handskas med det, utan att bli helt sådär... jämförande.

Skulle väl vara att jag spelat Klonoa 2. Ett typiskt 10/10-spel till Playstation 2. Rätt fullskaligt, awesome, och ja... det här är kanske lite awesome också, men inte speciellt fullskaligt.

Eller.

Det beror ju hur man ser på saken. Är ju retrofil, så jag är van. Inget som stör mig. Återkommer till den här röran inom kort.

Bry er inte om mitt svammel just nu.



Klonoa är... skum.

Ser ut som en korsning mellan en katt och något annat. Har gigantiska öron som ser ut som händer (han kan fladdra med dessa för att sväva lite, om han vill). Och så har han en ring som skjuter vind.

Han, och alla andra, talar Phantomile. De bor i Phantomile, rätt logiskt. Det låter ungefär som den inledande meningen i denna text. Sjukt gulligt. Anledning nog till att äga detta spel.

Vill man kan man få Klonoa och alla andra att prata engelska. Barnprogramsengelska. Har väl någon form av charm, men inte samma typ av charm som Phantomile.

Med den där ringen som skjuter vind kan Klonoa blåsa upp fiender och bära dem med sig ovanför sitt huvud. Sedan kan han kasta iväg dem och ha sönder saker. Eller kasta dem nedåt, när han hoppar, och som följd hoppa mycket högre än annars.

För, jo, det här är ett plattformsspel.

Det unika, även om det gjorts på annat håll, är att det är ett rätt klassiskt tvådimensionellt plattformsspel fast presenterat ur ett 3D-perspektiv. Folk brukar prata om 2,5D. Stämmer väl rätt bra. Och, jo, det är trevligt när man springer runt där på en väg som snirklar sig lite hit och dit när kameran alltid väljer att placera sig någonstans där man har perfekt överblick.



Vad var det nu jag mumlade om tidigare?

Jo.

Klonoa till Wii är en omarbetning av ett spel med samma namn som släpptes till Playstation under 1997. 1998 här i Europa. Folk tenderar gilla spelet. Det var det jag menade med att leta efter positiva beskrivande ord.

- Åååååh, Klonoa, så som jag älskar det spelet.

- Det är så... åååååh.

Eftersom jag saknar dessa minnen låter jag spelet stå på sina egna två ben, och det gör det... rätt... bra.

Originalet hade tecknade mellansekvenser. Här renderas alla mellansekvenser direkt i spelet. Originalet kombinerade 2D-karaktärer och fiender med en tredimensionell bakgrund. Här är allt i 3D.

Finns en rätt bra film på YouTube som demonstrerar den visuella skillnaden. Tänkte, jag kan väl använda mig av den för att visa för er alla denna... eh... skillnad?

Sedan mumlade jag ju lite om Klonoa 2, och att det känns mer fullskaligt. Det har att göra med att det här är ett kort litet spel.

Jättekort.

14 nivåer, varav en är 'hemlig' och inte nödvändig för att klara spelet. Är man hyfsat van denna typ av spel pratar vi någon ynka timme från start till mål. Inte så mycket.

Visst finns det lite mervärde.

På varje nivå, utom en, finns det 6 fångar att befria. Befriar man alla dessa låser man upp den där 14:e 'hemliga' nivån.

En annan sak man kan göra är att samla på kristaller. Finns 150 på varje nivå, och det ger väl, vad jag vet, inget mer än en skön känsla, antar jag, att hitta dem alla.

Wii-versionen erbjuder även lite annat smått och gott som alternativa outfits till Klonoa, ett spegelvänt spelläge med en liten extra... tvist... som tydligen skall vara vad de där som söker efter något lite mer utmanande bör vända sig till (det är för svårt för mig, i nuläget, åtminstone).



Så.

Hursomhelst.

Det här är väl inte ett spel för alla. Det är ett spel som blir lite vad man gör det till.

Svårt, om man vill (och uppskattar det som erbjuds för att dra upp den annars nästan obefintliga svårighetsgraden, som gått än lägre på Wii via två extra hjärtan i hälsa). Långt, om man vill (och lägger tid och energi på allt det där som inte har med att klara det i övrigt korta spelet att göra).

Annars är det nog bara en på tok för lätt och på tok för kort plattformare som bara råkar ha en schysst spelmekanik och underskön audiovisuell inramning.

Fast jag vet inte.

Alla verkar ju älska Klonoa, åtminstone originalet, ändå.

Så även jag, åtminstone i teorin.