Spelat lite Clu Clu Land precis, och jag gillar det absolut. Det har den där klassiska tidiga NES-stilen som Nintendo var så duktiga på att ikläda de flesta av företagets spel i.
Det känns unikt, och jag har nog inte spelat något annat spel som spelas likadant. Musiken och ljudeffekterna är liksom inetsade i mitt huvud, och jag har efter alla dessa år inte alls fått 100% kontroll på den underbara men ruskigt svårbemästrade kontrollen.
Tycker det är synd att spelet, likt så många spel från denna era, snurrar på i en evighet även om det endast finns 20 styck "bilder" att jobba fram.
Bilder?
Låt mig förklara!
Samtidigt som man åker slalom runt de pinnar som finns utplacerade i ett rutnät på varje nivå så finner man rupees så som de ser ut i The Legend of Zelda, utplacerade på specifika platser. Dessa bildar, när samtliga är funna, någon form av bild.
En svamp.
En ubåt.
Osv.
Fiender kommer ut ur sina dödliga bon, och dessa kan man skjuta. Då blir de oskadliggjorda en kort stund. När de är oskadliggjorda kan man knuffa in dem i en vägg så de spricker. Det ger poäng. Hela spelet handlar om att jaga poäng, samt att ta sig så långt som möjligt... samtidigt som fiender blir snabbare, och man börjar röra sig allt snabbare, och de rupees man vänder fram börjar vändas fel om man kör över dem två gånger... och sådär som sig bör.
Det är väl endast poängjagaraspekten som får mig att inte orka spela spelet några längre stunder. Hade det funnits ett ordentligt slut hade jag troligen försök klara det. Nu spelar jag det med jämna mellanrum och konstaterar att jag uppskattar konceptet oerhört mycket, precis som jag tokälskar den audiovisuella inramningen.
Ett val mellan typ Adventure Mode och ett Endless Mode hade gjort en värld av skillnad.
Åh.
Då hade Clu Clu Land typ varit perfekt, likt så många av spelen i Nintendos tidiga svarta serie (så som vi kom att känna den här i Sverige, åtminstone).
Jag minns en specifik dag då det var varmt som fan ute och jag sprang omkring i en sandlåda och lekte lite så som föräldrar tycker man bör göra för att sedan få sitta inne och spela en stund. Käkade en glass, gjorde jag också. En mjukglass. Tänkte på spelen där inne, som jag hade hyrt från den lokala videobutiken. Clu Clu Land var ett av dessa spel, och det vilade något magiskt över det.
Det vilade något magiskt över många av de spel jag spelade under denna era av mitt liv.
Oerfaren, ja, men hela spelbranschen låg liksom i sin linda inför det stora utblommandet. Ingen spelupplevelse var i detta skede nödvändigtvis en annan lik. Nya koncept, oftast simpla och arkadinspirerade, avlöste varandra på löpande band.
Något så banalt som färgen på logotypen på titelskärmen kunde förmå att skapa en alldeles unik känsla inom mig.
Och det vilade även något magiskt över den där inte inramade nivån, som skilde sig kraftigt från spelets övriga inramade nivåer. Den var typ röd, eller orange, och ofta upplevdes den som rätt så svår.
Det var som att spelet nästan började om efter man klarat den, fast med andra bilder att färdigställa.
Clu Clu Land har stått sig oerhört väl över åren. Troligen mycket tack vare att det är så simpelt som det trots allt är. Det finns liksom inget det gör fel. Ingenting som känns trasigt. Konceptet är än idag unikt, och det finns till och med ett läge för de som vill spela co-op. Dock är det ett spelläge som är extremt hänsynslöst, då det väldigt ofta blir uppenbart att en spelare är noterbart mycket sämre än den andre. Det tar tid att bli samspelta, men om man väl lyckas är det oerhört belönande. Risken är dock stor att man hinner bli ovänner på vägen mot samspeltheten.
Men det ser jag personligen som en bra sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar