Jag hade faktiskt ingen ordentlig koll på SNK 1993. Det var först långt senare, säkert en bit in på 2000-talet, som jag upptäckte In the Hunt. Metal Slug, för all del, men In the Hunt kom några år tidigare och SNK hade redan här förmåga att visa upp deras talang vad gäller 2D.
Submarine Attack är i mångt och mycket något av en spirituell föregångare till In the Hunt. I de båda spelen kontrollerar man en ubåt som kan skjuta både framåt och uppåt (även om In the Hunt går lite längre än så vad gäller vapenarsenalen) och hur banalt det än låter räcker det i detta specifika fall för att de skall kännas relaterade.
Nog för att Submarine Attack föga når upp till SNKs klassiska pixelperfektion, men fult skulle jag passa mig för att påstå att det är. Däremot saknar det visuella känslan av att vara speciellt genomtänkt.
"Det här ser rätt bra ut..."
"...och det gör nog det här också!"
Resultatet blir en klart spretig visuell upplevelse utan riktning, och det märks framförallt under spelets andra halva. Något som tyvärr smittar av sig på spelet i stort.
Kollisionsdetektionen är under all kritik. Kör man in i något studsar man tillbaka på ett väldigt olustigt vis. Utmaningen är låg men lyckas trots detta kännas väldigt obalanserad. Vapenuppgraderingarna gör inget annat än att öka projektilfrekvensen. Tror inte bilduppdateringen går upp över 30 bilder i sekunden, någonsin. Och så släpptes spelet under 1990, men lyckas trots det kännas äldre än, säg, Gradius från 1985.
Ett halvsnyggt hafsverk, eller åtminstone lite av ett halvsnyggt utkast till något som aldrig blev mer än ett halvsnyggt utkast men trots detta skyfflades ut på marknaden.
Men.
Soundtracket är klart lyssningsvärt, åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar