Det här med att jag på allvar började min grottkravlande bana tillsammans med Eye of the Beholder är i vissa avseenden en inte så värst bra sak.
Phantasy Star i all ära, men där var grottorna en del av en större helhet, och så även Dungeon Master som jag hade pillat på en del, men det var Eye of the Beholder som fångade min uppmärksamhet på en högre nivå.
Inte som att blyertspenna och rutiga pappersark var givna i detta skede, snarare memorerade jag grottorna i mitt huvud och på sätt och vis fick det mig involverad i upplevelsen på ett vis som inga kartor andra än de i mitt huvud kunde komma i närheten av.
Det här var naturligtvis också anledningen till att jag aldrig klarade något spel i serien, eftersom de blev mig övermäktiga till slut, med alla dess teleportrar och fanskap som gjorde det i princip omöjligt att hänga med i svängarna.
Med papper och penna och ett par livserfarenheter senare spelades slutscenerna slutligen upp för mina ögon, men inte utan att jag tagit hjälp av redan färdiga kartor som hjälpte mig pussla ihop det där som blev mig nästan helt övermäktig att pussla ihop med hjälp av papper och penna; Trappor upp och ned visade sig inte vara placerade exakt där man förväntade sig och att teleporteras runt i till synes identiska miljöer skapade situationer där det kändes omöjligt att foga ihop de lösryckta delarna av en större helhet till en begriplig dito.
Såhär i backspegeln kan jag väl känna att det finns gränser även för mig, som i de flesta fall förespråkar mindre handhållande av det slag vi rätt så ofta konfronteras med nu i dagarna, och frågan är om Eye of the Beholder inte ligger precis där på gränsen.
Att spela det idag är dock något av en annan historia, då eldsjäleri lett fram till ett inplementerande av den automatiska kartritningsfunktionen från den spirituella uppföljaren Lands of Lore, likväl som ett överlyftande av den 256 färger omfattande grafiken från DOS-versionen; Att spela de första två Eye of the Beholder-spelen aningen uppdaterade, på en Amiga, är idag något av det optimala sättet att spela dem på då pussellösandet sätts i en klart mer greppbar kontext och man genom att slippa lägga energi på att rita karta kan fokusera helhjärtat på allt det där andra som spelet gör så, för sin tid, makalöst bra.
Det enda som saknas nu, vill jag intala mig själv, är att Yuzo Koshiros soundtrack vävs in i upplevelsen.
Eye of the Beholder är klart mer lättillgängligt än många andra samtida eller tidigare spel inom samma genre, på flera plan.
Antingen nyttjar man ett standardparty eller så skapar man ett eget där de regler som finns att följa är av Advanced Dungeons and Dragons-snitt, men jag tänker mig att det är något som för gemene man jobbar där under ytan där det för bekanta med AD&D blir till en tacksamt bekant tillvaro rent allmänt; Kännedom om AD&D är oavsett aldrig en nödvändighet för att finna ett värde i upplevelsen
I jämförelse med Dungeon Master är Eye of the Beholder något av ett visuellt litet mästerverk, och dess användargränssnitt är, hur otympligt det än kan vara att hoppa in och ut i de resurshanterande menyerna i stressade situationer, överlag väldigt smidigt att nyttja oavsett man vill springa runt och utforska eller vinna en strid.
Miljöer byts ut med jämna mellanrum, och fiendefloran är varierad nog för att aldrig nå en punkt av monotonkänsleframkallande. Spindlar älskar att förgifta karaktärer i ens party där bönsyrseliknande kreatur vurmar för det här med att få folk att gå paralyserade; Det är lätt att hitta fiender att älska och andra att hata.
I allt från spelets läckra och semi-animerade intro, med en tillhörande liten trudelutt som sätter sig som klister på hjärnan, till dess nivådesign som med hjälp av smarta pussel som i många fall inte är nödvändiga att lösa för att ta sig vidare, vilar det en känsla av något genuint genomarbetat och inspirerat.
Och så får man ju spela lite så som man känner för att spela, där själva utformningen av partyt lägger ribban för svårighetsgraden eller önskad spelstil; Jag är oerhört svag för att gå in i strider primärt fysiskt och mer eller mindre strunta helt i de möjligheter som eventuella magibehärskande karaktärer ger, men vill man gå distansstridande och jobba med statistikhöjande och andra fördelaktigheter går även det bra.
Egentligen finns där rätt många olika magier man kan dra nytta av, men jag bryr mig mest i att hela och göra mitt party ohungrigt.
Det blir liksom lite vad man gör det till.
Där finns hemligheter att finna på var och en av de nivåer man utforskar, men de är aldrig nödvändiga för ett lyckligt slut. Där finns oobligatoriska pussel att lösa, karaktärer att snubbla över som vill vara en del av ens party och mycket annat att engagera sig i, på ett vis som gör att spelet får lite av en sandlådekänsla även om det där huvudsakliga målet är detsamma för var och en som spelar; Någon med koll på läget kan rusa genom spelet på mindre än en timme, men det går lika bra att spendera tio, tjugo eller än fler timmar på grottkravlandet om man känner för, eller har ett behov av, det.
Om det är något som stör mig, så är det detta med att man endast har en sparfil att tillgå. Vill man vara på den trygga sidan får man med jämna mellanrum göra en säkerhetskopia på denna sparfil, utanför spelet, för att ha en punkt att gå tillbaka till ifall man skulle göra något som gör spelet omöjligt att klara; Inte för att jag personligen lyckats med något liknande, men där finns åtminstone i teorin mängder med sätt att göra bort sig på även om de flesta är så uppenbara att det är svårt att inte fatta att man gjort något dumt när man gjort något... dumt.
Även detta med att samtliga fiender har en allt annat än imponerande artificiell intelligens, skulle jag kunna kritisera, men i sammanhanget känns det mer tacksamt än störande att där finns inslag av förutsägbarhet som banar väg för mer eller mindre osvikliga strategier med lyckat utfall som funkar i de flesta stridssammanhang.
Som det här med att strida i fyrkant.
Ni som vet vad jag menar, ni vet vad jag menar.
Eye of the Beholders absolut största brist är dock att det fick sig en uppföljare som gör ungefär exakt allt bättre, men det ligger liksom på en nivå av att något redan smått fantastiskt blir aningen mer fantastiskt. Och det, om något, gör det svårt för mig att inte ställa typ alla liknande äldre spel i direkt relation till dessa två alster från SSI och Westwood.
Det är inte så ofta alternativen når upp till samma höjder, ärligt talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar