Denna recension är usprungligen publicerad på Loading.se.
När Joanna Lee med sitt audiovisuella projekt Iamamiwhoami levererade en "livespelning" ute i skogen, med en ensam kille som publik till det förföriska och musikaliska väsen Lee porträtterar, spelade det ingen roll att medvetenheten om att allt var konstruerat infann sig.
Kartongen förseglades, med killen däri, och när askan virvlade runt som en direkt konsekvens av det brinnande infernot var alla de intryck som kom av det förmedlade budskapet allt som behövdes för att det skulle knyta sig i magen.
På ett liknande vis försöker Simogo blanda verklighet och fiktion för att sudda ut gränsen mellan den där vi sitter med deras spel i handen och den där vi låter oss leva i den värld de konstruerat.
Årsgång, en gammal svensk sed, är Year Walks bultande hjärta. Att efter en dags fasta och isolering från omvärlden bege sig ut i skogen för att söka vetskap om det kommande året. En resa ut i det okända, som alltid skulle sluta i närheten av en kyrkogård, förhoppningsvis berikad av möten med diverse väsen och syner om en god framtid – men inte nödvändigtvis.
Ständigt med vår bräckliga natur, kärleken samt den oåterkalleliga döden och dess kanske värsta konsekvenser flåsandes i nacken, på ett vis vi sällan ser i liknande sammanhang. Det är därför svårt att inte låta sig beröras, om man bara släpper på sina spärrar och låter sig göra det.
Årsgången är för oss presenterad genom en flash-doftande estetik och en inledande förvirring gällande vad exakt det är vi bör göra och förvänta oss av upplevelsen i fråga.
Små miljöer som vi kan betrakta, och flytta oss mellan, genom att svepa med fingret fram och tillbaka över skärmen.
Mängder av symboler, föremål som inte tycks fylla någon funktion samt en vetskap om att någonting stort väntar på oss om vi bara finner ett sätt att förstå och interagera med det vi tar del av.
Simogo lyckas dock få förvirringen att förvandlas till upplevelsens främsta styrka genom att låta oss som upplever den tvingas lägga ihop ett och ett och hoppas på ett resultat av två.
Det finns lösningar på problem i Year Walk som är noterbart smarta, och det finns de som framkallar kalla kårar längs ryggraden. Speciellt när man inser hur man utan några uppenbara ledtrådar letts rätt av inget annat än en önskan om att komma bort från något som framkallar olust.
I takt med att allt börjar klarna, främst med hjälp av den lilla digitala encyklopedin Year Walk Companion, blir det allt mer tydligt att det Simogo levererat är något där ingenting lämnats åt slumpen.
Något som faktiskt får gränsen mellan verklighet och fantasi samt liv och död att börja suddas ut, likväl som utmanar begreppet tid på ett löjligt effektivt vis.
Och när man någon ynka timme senare står där, väl medveten om vilken olustig makt man håller i sina händer, då är det inte svårt att säga att det här är en inställning till spelmediet som branschen på bred front saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar