Jag såg ett program på tv en gång. Det handlade om något som de kallade för livet. En del av resonemangen gick någonting i stil med att livet var en sådan sak som många utforskade utifrån ett målinriktat perspektiv, och att det ledde till att många glömde bort att livet aldrig kan utspela sig någon annanstans än just här och nu.
De hade en poäng.
Även om vi tycker att en del av livet utspelar sig i framtiden är framtiden ingenting annat än en illusion vi målar upp i nuet, i våra huvuden.
Och det är väldigt lätt att låta att skapandet av denna illusion ta så mycket utrymme i anspråk att vi förlorar oss själva i processen.
Jag brukar ibland förlora mig själv när jag spelar spel, på ett negativt vis. Tröttnar jag längs vägen blir målet mer relevant an själva resan.
Tror det är därför jag föredrar kortare kompakta spel. De sitter på större potential att upprätthålla mitt intresse. Så länge som mitt intresse upprätthålls finner jag det dessutom mer fascinerande att ta det lugnt och verkligen ta in och bearbeta alla de intryck jag möts av. Finner ingen stress i att eventuellt tröttna längs vägen och kan lägga det mesta av min energi på att njuta av det jag pysslar med för stunden.
Wario Land: The Shake Dimension är lite av ett typexempel på ett spel som är perfekt för mig med ovanstående i åtanke.
Visste redan på förhand att det var kort, om vi pratar om kort som i hur länge det tar att 'klara' spelet. Någon timme så rullar eftertexterna, så jag lät eftertexterna rulla efter någon timme.
Sedan gick jag tillbaka till spelet ännu en gång och började leta efter allt det där andra som jag missade under min första mer målinriktade resa. Egentligen var det först då jag verkligen kände att jag förmådde komma spelet under skinnet.
Man skulle kunna säga att det oftast är när jag återvänder jag når nästa nivå av vurm.
Förutsatt att det finns något där under skinnet att vurma för.
Sakta men säkert började allting falla på plats.
Den i mina ögon oerhört genomarbetade grafiken, presenterad ur ett klassiskt tvådimensionellt perspektiv. De korta men mycket genomtänka nivåerna, vars innersta väsen ligger dolda bakom spelarens utforskande. Utmaningarna, som för en gångs skull känns utformade på ett sådant vis att det är belönande att ta sig an dem.
Spelade således ingen roll att jag spelade en nivå 5, 10 eller 15 gånger. För varje gång lärde jag mig tycka om dem mer och mer. De gick från att vara anonyma kulisser jag passerade på vägen mot mitt mål, till att representera själva målet i sig.
Upplevelsen här och nu.
Livet, i dess renaste form.
Något som när man en gång väl smakat på det gärna smakar på ännu en gång. Och det är det här jag saknar, ofta och idag. Utrymmet att få låta ett spel växa till dess fulla potential. Ett utrymme som så ofta går förlorat som följd av jakten på nästa kick någonstans där i den diffusa framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar