Leger vs. Another Code: R: A Journey into Lost Memories (Wii)

Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.

- Om jag hade haft en stor röd knapp jag kunde trycka på för att avsluta allt här och nu, utan några som helst otrevligheter inblandade annat än att jag upphör att existera, skulle jag trycka på den utan att tveka.

- Vad menar du? Att du inte vill leva?

- Nej, det är inte alls vad jag menar. Jag menar att lockelsen att kunna fly undan allt och mötas av ingenting hade varit större än mitt intresse i att leva.

- Så du vill ta livet av dig, det är ju precis vad du säger?

- Nej, det säger jag inte alls. Jag vill leva, men att inte göra det hade inneburit att slippa konfronteras med någonting överhuvudtaget. Livet är fullt av konfrontationer av det negativa slaget, och jag tror inte på alla de som säger att man enbart kan komma ut ur dem som en starkare människa. Tror snarare att man blir allt trasigare med tiden, och i allt högre utsträckning kommer till insikt om vilken vidrig värld vi lever i.

- Men med insikt borde du väl bli bättre rustad att tackla alla dessa konfrontationer du talar om?

- Det handlar inte om att lära sig att tackla det negativa, det handlar om att tappa förmågan att kunna tro på någonting bättre. Det gör jag inte. Jag tror inte att det blir bättre framöver. Tvärtom. Jag tror det blir sämre. Människan är på tok för oinsiktsfull för att kunna skilja på negativ och positiv egoism, och för varje dag som går tappar jag mer och mer tron på mänskligheten.

- Varför? För att du är bitter och cynisk och vägrar att ta till dig av de ljusglimtar i tillvaron som jag är helt övertygad om att du vet finns där om du bara tar dig tid att leta efter dem?

- Självklart är jag medveten om att det går att hitta ljusglimtar i min tillvaro. Det finns ljusglimtar att finna precis överallt och hela tiden. Varje sekund av dygnet, om man så vill. Men det handlar inte om det, det handlar om att jag tror att vi av naturen är dömda att utrota oss själva för att vi är så fokuserade på oss själva. Att fokusera sig på andra handlar först om främst om att välja att jobba i motvind, och hur nöjd man än kan komma att bli med sitt livsverk över åren kommer man att även att vara en mycket ärrad individ.

- Och du menar då att det inte skulle vara värt det?

- Ja, det är precis vad jag menar.

- Så du menar att de som jobbar för att göra andra människors tillvaro till en dräglig sådan gör det i onödan?

- Nej, absolut inte. Det kommer något gott ur det, och det är en positivt egoistisk handling, men det förändrar inte det faktum att världen runtomkring kommer att fortsätta i precis samma fotspår som tidigare. Dessutom, det krävs aldrig mer än en person för att förstöra för alla. Förstår du vad jag säger? Det spelar ingen roll om hundratusentals människor jobbat mot något bättre om en person med de rätta verktygen får för sig att förstöra för dem alla. Värst av allt är att personen ifråga inte ens behöver vara en person utan något klart mer svårdefinierbart än så.



- Bitter och cynisk, som sagt. Man blir ju fan deprimerad av att lyssna på ditt gnäll.

- Varför?

- För att det är en självklarhet att världen aldrig kommer bli en bättre plats om alla skulle resonera som du gör.

- Skitsnack! Det är bara du som drar förhastade slutsatser baserade på din trångsynthet och oförmåga att se utanför ramarna.

- Vad fan säger du?

- Ja, du har fullständigt hakat upp dig på mitt resonemang, men du har fortfarande inte en aning om hur jag agerar. Det är skillnad på teori och praktik, och det tror jag att till och med att du är beredd att skriva under på.

- ...?

- Att jag sitter på den här åsikten betyder föga att jag lever som jag lär.

- Vilket betyder?

- Att det inte spelar någon roll att jag inte tror på mänskligheten, att jag tycker att världen är vidrig och att jag skulle se det som en befrielse att slippa konfronteras med allt det negativa som har sönder mig mer och mer för varje dag som går. Jag har valt att åsidosätta mig själv och mina känslor till förmån för min omgivning, utan att det för den skull skadar den det minsta lilla. Tvärtom, jag är övertygad om att jag förgyller tillvaron för väldigt många. Ger dem några fler ljusglimtar i tillvaron.

- Du låter rätt störd, vet du det? Det känns som att du skulle behöva någon form av hjälp. Förstår inte hur du resonerar och varför du resonerar som du gör. Det känns direkt obehagligt och jag vet inte om jag har lust att fortsätta lyssna till dit skitsnack.

- Och ändå valde du att fråga hur jag mår? Varför frågar du hur jag mår ifall du inte är beredd på vilket svar som helst?



- Men nu är du ju bara löjlig!

- Nej, det är jag inte alls. Du frågar hur jag mår för att du förväntar dig ett hyfsat neutralt svar. Det är en charad du förväntar dig att jag skall ta del i. En del av din vardag, och du har troligen aldrig stannat upp för att ifrågasätta den. Men tydligen räcker det med ett svar likt mitt för att få dig fullständigt ur balans, och det är det som är det absolut största problemet med mänsligheten idag. Folk bara existerar, tror sig veta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är först när de brabbas av någonting som vänder upp och ned på deras tillvaro, något som tvingar dem att ifrågasätta deras blotta existens på ett mer ingående plan än den klassiska tonårskrisen, som de växer som människor. Har man aldrig stött på några problem vet man inte hur man skall handskas med dem, och tvingas man aldrig ifrågasätta sig själv och sina värderingar låter man omgivningen forma en mer än vad man själv gör.

- Så du menar att jag är en produkt av samhället, fullständigt oförmögen att fatta några egna beslut?

- Du är förmögen till vadhelst du känner för, eller åtminstone att pröva på vadhelst du känner för. Däremot är jag övertygad om att du inte känner dig själv så bra som du tror. Jag känner dig lite för väl för att tro annat. Din reaktion just nu är något jag tänker hävda är ett tecken på att jag mycket väl kan ha rätt.

- Varför verkar du så mån om att jag skall må dåligt? Vill du att jag skall råka ut för något? Berättar du allt detta för mig av någon speciell anledning? Vaknat på fel sida? Vill du att jag skall gå hem?

- Gör vad som känns bäst för dig.

- Tycker mest att det här känns väldigt olustigt. Känner inte igen dig. Känns som att jag har gjort något fel.

- Det enda fel du gjort, i mina ögon, är att förvänta dig att jag i tid och otid skall ha intresse i att lyssna på dig tala om ditt jobb, dina framgångar, alla tjejer du träffat, hur skönt sex du haft och den dyra bilen du köpt. Jag vet att det finns någon annan där bakom allt det där ytliga, jag vet att du har mer att ge än att bara söka bekräftelse från mig. Jag skiter ärligt talat i allt det där du så gärna pratar om, så du kan ju tänka på det framöver, och kanske försöka fokusera dig på oss istället. Vår relation. Vad vi har ut av varandra, och vad du har ut av mig mer än att få mig att ge dig bekräftelse. Och, javisst, det känns ännu som ett tecken på att du gömmer dig bakom någonting annat än det du egentligen vill vara. Men det verkar precis som att du inte vill, eller törs, skapa en förändring. Du verkar vilja befinna sig precis där du befinner dig, och skall jag vara helt ärlig tror jag faktiskt inte att du är medveten om vad du sysslar med.



- Vad har du för rätt att hoppa på mig såhär? Får sådan jävla lust att be dig dra åt helvete just nu!

- Gör det då! Men när du gör det kan du ju samtidigt fråga dig hur det kommer sig att världen ser ut som den gör. Hur det kommer sig att du ena minuten kan läsa om ond bråd död i tidningen, se en naturkatastrof drabba miljoner människor någonstans i världen, nästan skratta åt att någon petat ut ögonen på någon fattig jävla luffare... och tänka 'usch, det där var riktigt olustigt'... bara för att minuterna senare sitta här och berätta för mig om hur nöjd du är över bilen du precis köpt. Få mig inte ens att börja prata om alla bortskämda jävla miljonärer, miljardärer, som ser sin egen tillfredställelse primär de som verkligen skulle behöva pengarna. Fan, klacken gick av, min dag är förstörd. Stackars mig. Hur kan du inte äcklas?

- ...

- Folk som fungerar 'normalt' går omkring i en liten bubbla som aldrig tar in mer av omvärlden av vad som känns bekvämt. De funderar inte så mycket på hur och varför, de tror sig förfäras över något som de har glömt efter en liten stund trots att de själva skulle kunna bidra till att skapa en förändring. De blir upprörda för att de inte fick den där löneökningen de hoppats på, och känner hur deras värld rasar samman när ett förhållande spricker, på ett sådant vis att man undrar om de överhuvudtaget är medvetna om att det hade kunnat vara så mycket värre.

- ...

- Sedan sitter de och gnäller på de rika direktörerna som fifflar med skatten och alla andra 'falska' människor som inte lever som de lär, bara för att själva vara av precis samma skrot och korn när det väl kommer till kritan. Samhället bygger på dubbelmoral, mänskligheten lever på dubbelmoral, och allt utspelar sig i den mest bedrövliga jävla pjäs någonsin skapad. Vi skulle kunna skapa en förändring, men vi gör det inte, och vi sitter och apploderar folk som försöker utan tanken ens slår oss att vi borde göra detsamma. Vi blir äcklade när någon uppenbart sitter och ljuger för att skydda sitt skinn, samtidigt som vi själva skulle göra precis detsamma i en liknande situation.

- Har du en poäng?

- Det normala är att bli en passiv röst i den gråa massan. Den ter sig som en stor okontrollerbar organism som lever och frodas utifrån ett par outtalade regler. I den finns inga individer, bara naturliga reaktioner och motreaktioner. Börjar någon i massan skena iväg gör den sitt bästa för att stoppa skenandet och slita tillbaka den som är påväg att bli en självständig, tänkande och ifrågasättande individ in i det anonyma. Det är inte individerna som styr, det är våra instinkter som vi inte fattar att vi kan göra revolt mot. Ju mer av en unik individ du blir, ju mer utsatt är du. Det är naturens lag, och det är därför vi alltid kommer se människor mobbas och frysas ut. Av andra invider. Av samhället skapat av den gråa massan. Det är inte du och jag som sätter upp vilka regler och villkor vi har att föra oss med. Det är något bortom oss.



- Men det där är ju ett helt sjukt sätt att resonera. Du säger ju i princip att alla går omkring som levande döda. Fullständigt oförmögna att forma sin egen framtid.

- Nej, du vill visst tolka allt jag säger utifrån den försvarsställning du valt att inta. Vem är det du försvarar? Dig själv? Alla andra? Som jag sade, det handlar om att man tvingas välja att jobba i motvind om man skall forma sin egen framtid. Den framtid som inte står skriven i sten, enligt vår kulturs alla outtalade måsten. Det går, men man går sönder i processen även om man finner sig själv längs vägen. Du väljer ju själv vilken väg du vill gå, om du vill, men än så länge har du helt uppenbart låtit andra välja den åt dig. Men så mår du ju uppenbarligen som du mår, ständigt i behov av bekräftelse, och hanterar konflikter främst genom att känna dig påhoppad trots att det inte ens är dig själv du försvarar.

- Är väl inte dummare än att jag förstår att det ligger någonting i det du säger, men du behöver ju inte vara så fruktansvärt otrevlig som du är just nu. Du får det precis att verka som att du är någon form av upplyst människa som vet bättre än alla, och det är väl knappast det bästa sättet att nå ut till folk på? Det känns som att du vill få mig att känna mig fullständigt värdelös.

- Du vet inte hur det är att vakna upp till en dag, varje dag, som börjar med att försöka intala sig själv att den är värd att ta sig an. Du vet inte hur det känns att ständigt gå omkring med en ångest inom sig, så omfattande att den för någon som inte är van den skulle tolkas som att döden närmade sig med stormsteg. Du vet inte hur det är att stå utanför och titta på, när alla 'normala' människor lever sitt lättsamma liv där de största konflikterna sällan handlar om något som för en annan skulle ses på som lite sand i skorna. Att känna avundsjuka och utanförskap, och trots det avskärma sig från allt och alla som verkligen förmår att komma en under skinnet, bara för att undvika att dra ned dem till samma nivå av helvete eller låta deras glädje bli ens egen sorg. Känslan av att ha sett världen för vad den är, oavsett man lyckats finna sig själv som följd, är känslan av ensamhet och själväckel. Att ständigt oroa sig för att den lilla uppskattade del av tillvaron man har kvar skall slås i spillror varpå det enda som finns kvar är mörkret där bakom.

- Och allt det där vet du?

- Ja, det vet jag. Och jag viger varenda minut av mitt liv till att hålla mig flytande. Inte för min egen skull, för mitt gamla jag har upphört att existera, men för andras skull. Jag vill verkligen inte dö, men att påstå att den där stora röda knappen inte skulle kännas lockande att trycka på om jag hade den här framför mig just nu, det vore att ljuga. Och du frågade mig trots allt hur jag mår. Det här är mitt svar. Jag mår så som mänskligheten dikterat att jag förtjänar, för att jag hittat mig själv. Mitt innersta väsen, och jag skulle aldrig kunna återgå till mitt forna jag hur mycket jag än skulle önska just det.

- ...men...

- Det värsta är att jag tror på mig själv, mina åsikter, och det är min övertygelse att världen skulle må bättre om alla resonerade likt jag gör och samtidigt insåg att de faktiskt satt på förmågan att påverka det hela i en positiv riktning. Men det kommer aldrig att hända. När jag väl blir gammal och grå, och någon högre makt säger att min tid verkligen är kommen, kommer inte världen vara en vackrare plats att leva på. Inte för mig. Inte för dig. Inte för någon. Istället kommer en än större skara än tidigare att vara ärrade för livet och sakta men säkert se den lilla positiva tillvaro de har kvar brytas ned. Bit för bit. Till och med den där skaran människor som tror sig vara lyckliga bara för att de inte vet bättre. Ingen kommer undan. Den gråa massan är som en enda stor cancersvulst som bara växer och växer och blir allt mer förvriden för varje dag som går.

- Du skrämmer mig, på riktigt, och jag ångrar att jag ställde frågan.

- Det är bara för att du inser att jag har rätt.