Leger vs. Alex Kidd: The Lost Stars (Master System)

Tycker gott man kan sätta tonen ganska så direkt.

Det finns nakna 50-talsrockare av chibi-snitt, iklädda solglasögon, som bajsar blåa döskallar i Alex Kidd: The Lost Stars. Det viktiga här är att ni är varse om detta, inte att ni tycker något speciellt om detta faktum.



The Lost Stars är rätt så modernt.

Istället för att pyssla med liv, och extraliv, så spelar man varje nivå på tid och har så länge det finns tid kvar möjlighet att dö hur mycket man vill. Faller man till sin död kastas man bakåt en bit på nivån och nuddar man en fiende reduceras tiden man har kvar en aning. Så det är inte ett system så menlöst att det inte straffar den sunkige spelaren. Inte för att det är svårt, men framåt slutet på spelet är det inte alls underligt om man börjar dö en hel del och får spela om en nivå några gånger innan den sitter där den skall.

Till skillnad från Shinobi World och High-Tech World är The Lost Stars faktiskt ett Alex Kidd från första början. Det släpptes samma år som Alex Kidd in Miracle World lanserades till Master System, och det året var 1986, fast då var The Lost Stars endast spelbart i arkadhallar. Först två år senare anlände det i en aningen nedbantad version till Master System och då med den kanske mest noterbara skillnaden att det nu saknade co-op-läget.

Dessutom var spelets livlöshet inte aktuell i arkadhallarna.



Om någon frågar mig vad jag tycker om The Lost Stars vill jag nog påstå att jag finner det det näst bästa spelet i Alex Kidd-serien.

Det handlar inte så mycket om någon form av perfekt audiovisuell presentation, för spelet både flimrar som fan och har slowdowns i mer intensiva situationer, utan snarare om att det är väldigt roligt att spela.



Halvvägs genom spelet börjar det om igen, fast då med en klart högre svårighetsgrad. Det finns säerkligen anledningar till att det ter sig så, men överlag är det något jag inte är speciellt förtjust i. Känns oftast som ett billigt sätt att förlänga speltiden, och så även här. Det är dock inget som stör så mycket som naggar upplevelsen en aning i kanten.

Snarare är det så att jag tycker att The Lost Stars verkligen är väldigt roligt att spela. Nivåerna är varierade och det känns verkligen arkadigt ut i fingerspetsarna. Grafiken är stor, fluffig och färgglad på ett vis man sällan kunde se till NES.



Och så skriker Alex Kidd som satan när han dör.

Alltså.

Han skriker så högt att rösten spricker och man kan verkligen känna hans smärta. Ett regelrätt dödsskrik liksom.

Uh.

Och!

"I'm the miracle ball" eller "Find the miracle ball!".

Därom tvistar ännu de lärde.