Denna recension är ursprungligen publicerad på Loading.se.
Även om det börjar bli tröttsamt med det stundtals överdrivna hatet mot knapplösa mobila enheter som dedikerade spelkonsoler, gör spel som Rayman Fiesta Run det åtminstone delvis förståeligt.
Inte sagt att det på något sätt är en svårkontrollerad upplevelse, eller att det skulle vara designat på ett tråkigt men samtidigt så beroendeframkallande vis att folk känner sig drivna att betala pengar för att låsa upp det roliga. Snarare är det så att Fiesta Run, likt sin föregångare Jungle Run, inte gör mycket för att framstå som något mer än ett typiskt men ypperligt välproducerat mobilt tidsfördriv.
Visuellt är det återigen en fest för ögonen, med dess högupplösta och kärleksfullt detaljerade tvådimensionella grafik. Mängder av väldesignade nivåer, tonsatta med charmigt trallvänliga alster, väntar på att få rusas igenom på ett endless runner-aktigt vis. Och dess lika effektiva som enkla kontrollmässiga koncept, där det alltid räcker med att ha två fingrar till hands, är beundransvärt i ordets rätta bemärkelse.
Ändå är det svårt att vurma för Fiesta Run.
Senast var det avsaknaden av en påtaglig spelarmässig progression som ställde sig mellan det där definitiva engagemanget och de vigda minuterna på bussen eller fikarasterna. Ett fåtal färdigheter fanns att låsa upp – slå, sväva, spring på väggar – men bristen på minnesvärda nivåer reducerade glädjen i att utforska färdigheterna ordentligt. Och musiken, den liksom slumpades fram, istälet för att dedikeras specifika nivåer och de stämningar de ville förmedla.
Fiesta Run har visserligen ett nytillskott i form av en världskarta som argument för framåtskridandet, känslan av att ta sig från punkt a till b med ett mål i sikte, men de flesta problemen – eller kanske vi skall säga den fullständigt omotiverade mobila attityden – kvarstår även om ögonblicken att minnas är betydligt fler till antalet.
Men det känns tyvärr, då som nu, aldrig speciellt intressant att få veta vad som väntar runt nästa hörn. Nästkommande nivå är sällan mer än en väldesignad men generisk nivå i mängden, eller en svårare variant av den nivå man precis har spelat, vilket gör det störande lätt att lägga ifrån sig spelet utan något påtagligt incitament att återvända.
Visst är Rayman Fiesta Run onekligen ett habilt hantverk. Men jag hoppas Ubisoft väljer att lägga ribban högre framöver, istället för att leva fördomen kring vad spel på liknande plattformar kan och bör vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar