Leger vs. Super Space Invaders (Master System)

Har inga nostalgiska berättelser att dela med mig av, där jag lyfter fram mig själv som att jag var där när det hände.

Space Invaders må vara viktigt och ha haft stort inflytande på arkadspelsbranschen och rymdskjutare i allmänhet, men för min egen del var det Asteroids som drog igång hela processen.



Det betyder inte att jag inte spelat Space Invaders eller fascinerats över hur dess extremt simpla upplägg har något grundläggande spelskt inom sig som funkar lika bra idag som det gjorde när det var nytt.

Även om få skulle tömma spargrisen för att spela något liknande i en arkadhall idag.



Super Space Invaders är egentligen inte mer än Space Invaders. Det är bara det att de tycks ha haft ett rätt intensivt brainstormande möte där alla möjliga tänkbara förslag kring hur dessa fiender från yttre rymden skall bete sig som haft stort inflytande över produktionen.

Menar.

Plötsligt delar sig en invasionerare i två när man skjuter på den. En annan blir dubbelt så bred. En försvinner men får samtliga ovanför att trilla ned ett snäpp. Och så har den klassiska kombinationen fått sällskap av en hel drös andra kombinationer och rörelsemönster, så att det ibland känns lite som att betrakta The Dans of the Invasionerare™.

Och så var det det där med kossamuer.

Muuu.



Super Space Invaders till Master System har gått väldigt 8*8 pixlar. Det är något visst med 8*8 pixlar till skillnad från det för oss mer bekanta 16*16. Allt känns pyttelitet, och det är svårt att tajma skott rätt så att man faktiskt träffar det man siktar på.

Till en början.

Och hela den här pyttelitenheten talar till upplevelsens fördel, för hela spelet känns som sprunget ur en feberdröm där en önskan om fler färger än vad som finns tillgängligt var mindre attraktiv än det färdiga resultatet.



Super Space Invaders känns som ett spel som släppts till riktigt gammal hårdvara och där uträttar mer än vad det rimligen borde kunna göra. Fast sett till de tekniska ramar som Master System erbjuder gör det inte mycket alls annat än att vara ett häftigt litet spel som har ett charmigt retroflirtande audiovisuellt koncept att dela med sig av.



Det finns ett enspelarläge likväl som ett läge för två spelare samtidigt. Antingen jobbar man sig genom nivå efter nivå eller så vänder man sig till ett spelläge där man efter varje avklarad nivå får välja vilken väg vidare man vill ta. Detta banar väg för ett högt omspelningsvärde och jag finner ett nästan fånigt stort intresse i att se vad varje enskild nivå har att erbjuda i fiendeformationsväg och annat smått och gott.



Man tål ett par träffar, av vissa typer av skott, och kan plocka på sig specialattacker att nyttja när man känner för det. Kan vara rätt bra att ransonera med dylikt då spelet har en tendens att bli väldigt svårt väldigt snabbt även på de lägre svårighetsgraderna.

För min egen del finns det rätt mycket underhållning att finna här och jag skulle definitivt uppleva det som att det infann sig ett stort hål i mitten av min Master System-samling om inte detta gick att finna där.

Det må vara att arkadspelet och exempelvis Amiga-versionen bjuder på ett lite större perspektiv, men samtidigt saknar dessa versioner lite av den minimalistiska charmen.