Om man inte brinner för något är det ganska givet att man inte ser nyanserna, vill jag intala ig själv. Det finns liksom ingen anledning till att göra det.
All trance är dunka dunka dunka med minimal variation för den oinsatte, liksom.
Över åren har genrers storhetstider kommit och gått. Plattformsspelsorgien är ett minne blott. Häftiga djur med vapen-eran, den skakar vi idag på huvudet åt. De japanska rollspelen, ja, de... eh...
Jag har en teori, och den är som följer: När en genre är som störst, och hela världen tycks vara vurma för den, förmår vi inte se dess brister. Vi ser istället de nyanser som vilken trancenörd som helst anser att alla andra saknar. Det är först när det breda intresset börjar svalna som kritiken börjar göra sig hörd på bred front.
Det är först då vi alla öppnar våra ögon, och kritiken flödar lika mycket från den oinsatte som den insatte.
Förstapersonsskjutare är för mig, numera (för jag älskade verkligen de tidiga förstapersonsskjutarna innan detta med linjärt springande i korridorer med diverse pauser för uppstyrda set pieces blev något av en standard för kampanjer), som trance ter sig för någon oinsatt.
Vad detta innebär är att det krävs någonting mer än en, för mig, simpel variation eller 'gimmick' för att jag skall reagera.
Något i stil med Eledees.
Eledees är rätt många olika saker på en och samma gång.
Det är, bland annat:
* Gravity Gun i Half-Life 2, fast precis hela tiden.
* Katamari Damacy, på så vis att det man lyfter med sin Gravity Gun blir av allt större karaktär i takt med att man uppgraderar sitt vapen. Om man börjar med små leksaker slutar man med hus.
* Pojkrummet, eftersom att det är där man börjar. Av fler orsaker än en, för pojkrum associerar man inte enbart med naivitet och drömmar som inte nödvändigtvis slår in. Man associerar det även med...
* ...kaos. Vad som börjar städat slutar i den värsta röra du sett i hela ditt liv. Precis allt, och då menar jag verkligen allt, kommer att vara en enda röra när du dragit fram i jakten på...
* ...Eledees. Små söta elektriska kreatur som bör leva i harmoni med människan, men av någon anledning gjort revolt. De är snälla, men för den skull inte nödvändigtvis ofarliga.
* Naoyuki Satos och Michiru Yamanes största musikaliska triumf någonsin. De leker runt med systerlåtskonceptet på så vis att en låt på en nivå är samma låt i en annan variant på nästa nivå. Det vandras genom en rad olika genrer, alltid med en fot i det elektroniska träsket, och det klubbas, synthas och drum and basas om vartannat. Det är glatt. Det är aggressivt. Det är melankoliskt och drömskt... och det känns enhetligt, genomgående. Adrenalinstimulerande och fantastisk. Så bra att jag vill lyssna på musiken även utanför spelet, om och om igen utan att tröttna. Det är ett av de absolut bästa soundtrack jag vet.
* Sprängfyllt med innehåll. 30 nivåer som tar sin lilla tid att klara, och därefter är det upplåsningsfest i tiotjugotals timmar som säkert kan förvandlas till hundra om man vill mjölka spelet på varenda droppe av innehåll.
* Detaljerat. Så detaljerat att vartenda av spelets mängder av föremål går att detaljstudera med en liten tillhörande beskrivning.
* Kreativt, både för spelaren och kreatören. Nivåeditorer har aldrig skadat, och denna är inget undantag. Redan innan jag hade fått spelet i min hand hade det dykt upp allt från dominoinspirerade alster till jag vet inte vad. På YouTube.
* En resa jag aldrig någonsin kommer att glömma. Må det så handla om pojkrummet, köket, bakgården, nöjesfältet eller något annat.
* Ett praktexempel på hur förstapersonsgenren skulle kunna ta ut svängarna så smärtsamt mycket mer än den gör, och må så otroligt gott av det.
* Ett än bättre exempel på vad Wiimoten faktiskt kunde tillföra spelupplevelser genom att skapa något som under en period var tekniskt omöjligt att erbjuda på någon annan plattform (såvida man inte varit helt okej med att göra om det hela till ett helt annat spel med ett helt annat tempo.
* Spelet jag inte behöver spendera mer än 10 minuter tillsammans med, nu när jag väl återvänder, för att inse att jag underskattat det gravt. Och då skall det tilläggas att jag älskade det redan första gången jag gav mig i kast med det.
Eledees är inte perfekt.
Långt ifrån perfekt.
Slowdowns dyker upp titt som tätt och drar ned helhetsintrycket ett snäpp. När spelet uppmuntrar till att använda wiimoten på ett roterande vis blir det precis lika mycket god kaka av allt som hårdvaran tillåter (det vill säga, inte mycket alls). Och det känns inte alltid som att man valt en speciellt givande väg att gå när man önskat dra upp svårighetsgraden, där frustrerande sessioner av spelande snarare borde ha varit underhållande.
Lade mycket hopp till den omtalade uppföljaren, men när den väl utannonserades möttes jag av möjligen en av de största besvikelserna någonsin.
Hade hoppats på perfektion till Wii.
Eledees 2: Legerdemain Edition.
Fick ett helt annat spel till DS.
Kanske var det lika bra, för det gör att det fortsätter att vila någon form av romantiskt skimmer över spelet.
Allt finns egentligen här, redan nu.
Det enda som står mellan mig och det där fullständigt obetalbara lyckoruset sitter i mitt huvud.
En utmaning kvar att ta mig an, således.
Det gör jag gladeligen.
Sedan fick jag faktiskt min perfektion till Wii, till slut, av gänget bakom Eledees. Fast i en helt annan form än vad jag hade väntat mig.
Huruvida det är något jag anser vara perfektion än idag är dock något som återstår att se.
Jag tror mig ha spelat detta nog nu, i vår samtid och med helt andra ögon på vad som gör ett spel bra respektive dåligt.Jag beundrar verkligen ambitionen.
Tanken om att förvandla fps-genren till något nytt. Och jag har svårt att påstå att Eledees inte gör just det, likväl som jag vill mena på att det är något av ett unikum hela vägen fram till dags dato och säkerligen en bit in i framtiden likaså.
Men där Eledees när det var nytt levde på illusionen av att tillåta spelande i tre dimensioner på ett vis som ingen kommersiell handkontroll som nått ut till den breda massan tidigare tillåtit, lever det nu enbart på dess koncept och audiovisuella inramning samt den faktiska speldesign som skall bära spelet hela vägen till mål.
Eledees missar dock målet med ett par mil, i dess sämsta stunder. Kanske framförallt under dess första tredjedel, då trånga utrymmen fyllda med otympliga föremål och dörrar som skall öppnas och mycket annat visar hur otroligt dåligt kontrollen faktiskt fungerar.
Dörrar öppnas genom att man låser fast siktet på en dörrknopp och därefter roterar wiimoten och därefter för den mot eller från skärmen.
Det här är det wiimoten är absolut sämst på att registrera. Dels funkar inte registreringen av den roterande rörelsen som den skall, vilket gör att man kan få försöka vrida dörrknoppen åtskilliga gånger. Dels registreras rörelser i djupled helt värdelöst, så med en dörr öppen till en tredjedel kan den plötsligt slå igen igen. Dessutom hatar saker man öppnar i Eledees att förbli öppna, som om de vore designade att slå igen snarast möjligt... gärna innan man ens hunnit öppna det man önskar öppna... vilket gör att väldigt mycket tid och energi går åt till att få ens gravitationstrotsande stråle att göra som man vill.
Ärligt talat var jag nästan beredd på att lägga ned spelet helt och hållet och förpassa det till kategorin av sådant som gått och blivit skit över åren.
Men efter ungefär en sisådär tio nivåer kommer man ut i det öppna, och plötsligt slipper man det mesta vad trånga utrymmen heter och finlir förvandlas till stora svepande rörelser där hinkar att lirka ut ur hyllor byts ut mot hus att kasta över gatan.
Eledees fungerar så otroligt mycket bättre under dess två sista tredjedelar, även om det titt som tätt visar upp dess fula sidor när dörrar åter skall öppna, vred vridas och det faktum att man inte kan hoppa över bråte man orsakat gör att man lätt fastnar och inte tar sig dit man vill.
Vidare introduceras farliga Eledees likväl som andra inslag som på ett par sekunder kan få en hel nivås progression att gå om intet. Det är rätt frustrerande när nivåerna är så plottriga och omständliga som de är. 10-15-20 minuter låter kanske inte mycket, men det är oerhört mycket när man konstant får sitta på helspänn för att inte göra bort sig och få börja om igen.
Den där roterande rörelsen introducerar även ett helt annat problem, eftersom kameran kontrolleras av wiimoten som pekdon mot teven.
Efter i princip varenda rotation så har man pekat sig bort från skärmen och då går kameran galen. Snurrar runt och tar mycket god tid på sig att hitta åter även om man pekar med wiimoten rakt mot skärmen.
Under större delen av spelet är detta ett störane inslag, men så kommer den där slutstriden som kretsar kring just detta moment; Rotationen. Det vill säga, all utmaning där finns under spelets avslutande minuter handlar om att lyckas övervinna ett kontrollmässigt haveri.
Just där och då är Eledees bland det sämsta jag spelat till Wii, någonsin... sånär som på det än kontrollmässigt trasigare Sonic and the Secret Rings.
Jag vill verkligen älska Eledees, men det går fan inte. Blir förbannad på mig själv över hur mycket överseende jag haft med spelets brister, en gång i tiden, men så kan det vara när man låter sig överväldigas av känslor och slutar tänka logiskt.
Ibland är det en bra sak.
Det var kanske en bra sak just då.
Nu är det en dålig sak, då jag får stå till svars för mina känslor.
Men... åtminstone kan jag känna mig aningen nyktrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar