Leger vs. Limbo (iPad)

Problemet med Limbo är att det ger sken av att vilja mer än det förmår. Och när jag tar del av upphovsmannens åsikter inser jag att där finns en anledning till att jag förhåller mig till upplevelsen så som jag gör.

Det blev inte riktigt så som han hade tänkt sig.

I ett inledande skede tycks väldigt mycket handla om att skapa en oerhört olustig stämning, där progressionen primärt sker genom det vi ser hända och se på skärmen.

Inga svar ges, men väldigt många frågor kan med lätthet ställas.

Hur, vad och varför?



I takt med att dödsfallen avlöser varandra står det dock klart att det är en ogästvänlig plats man har att göra med, och att i princip allt och alla tycks vilja åsamka huvudkaraktären smärta och ond bråd död.

Som hantverk sett är Limbo oerhört attraktivt, speciellt sett till hur det gjorde något eget när det släpptes och trots det lyckades fånga folks uppmärksamhet. Inte för att silhuetter inte nyttjats tidigare i spelsammanhang, men sättet det visuella jobbar tillsammans med de ljud miljöerna och dess aktiviteter målar upp skapar något som flertalet plagiat inte lyckats fånga.



Det är en fröjd att ta de första stapplande stegen in i den resa Limbo vill ta med spelaren på.

Sedan händer någonting, ungefär en tredjedel in i Limbo. Inte så att den där tryckta stämningen upphör, men från att säga väldigt mycket med små medel och låta denna typ av berättande stå i centrum för upplevelsen så övergår Limbo till ett mer regelrätt pusselspel i plattformstappning.

Visserligen med nästan komiskt väldesignade pussel som lär spelaren att logiskt tänka sig fram till en lösning, gång på gång på gång, trots att det vid en första anblick framstår som fullständigt ogreppbart.

Så, visst finns där mycket tacksamt finurligt att ta sig an, men i takt med att checkpoints blir allt färre till antalet och pusslen knivar till det precis som bladen slipas på alla dessa sågklingor och andra ting som vill påla, spetsa, snitta, klyva, halshugga, krossa, dränka (osv) vår huvudkaraktär upplevs bli fler till antalet så...



Limbo tappar tempo, charm och lyckas liksom inte leverera det där det i ett inledande skede tycks utlova.

När spelets sista tredjedel tar vid har min fascination sedan länge övergått till rätt otacksam målmedvetenhet som ej drivs av passion så mycket som princip.

Till slut kulminerar allt i den där korta sekvensen som skall spelas om tio-tjugo-trettio gånger innan man lyckas ta sig förbi den, bara för att kort därefter mötas av ett extremt antiklimax till avslutning som lämnar fältet helt fritt för egen tolkning.

På det där kanske minst attraktiva och konstruerade vis där finns.