Den här recensionen publicerades ursprungligen på Loading.se.
På kort tid har Simogo gått från kuriositet till självklarhet. De har lyckats hitta det, som får allt de lägger händerna på att kännas väldigt Simogo.
Det är en bra sak.
Simogo förmedlar kvalitet, uppfinningsrikedom och den där ack så eftertraktade känslan av vi måste bry oss om vad de gör. Att de finns till för vårt eget bästa. För allas bästa.
Beat Sneak Bandit liknar ingenting jag tidigare konfronterat. Även om 90-talets Cartoon Network-era gör sig positivt påmind, även om detta med grymt skön rytm och pussel i en kärleksfull fusion föga är unikt, formas här en helhet som går bortom det bekanta (på alla plan utom Simogos numera patenterade det).
Något som får detta med en pekskärm att kännas som att det erbjuder oändliga möjligheter, speciellt när det enda som krävs för att handskas med något så komplext som Beat Sneak Bandit är ett ensamt finger.
Genom att trycka på skärmen i takt till musiken förflyttar vi den lille tjuven ett steg åt det håll han tittar. Stöter han på en vägg vänder han sig om. Kliver han på en knapp aktiveras något, någonstans. Samtidigt lunkar vakter runt lite här och där. Dörrar öppnas och stängs.
Det påstås att det inte går att spela utan ljudet påslaget.
Oavsett det är en lögn eller ej är musiken, och framförallt dess rytm, så integrerad med upplevelsen att ljudlöshet skulle kännas lika attraktivt som det är för gemene man att äta en oskalad banan. De loopande sekvenserna och dess återkommande blippande och bloppande avslöjar precis allt vi behöver veta för att hjälpa vår tjuv att stjäla tillbaka de klockor Duke Clockface stulit från världen.
En värld där stackars barn numera uppgivet står och borstar sina tänder i närmare timmen, eftersom de inte har en aning om hur länge de hållit på. En värld där folk missar sina älsklingsåpor på tv.
Hur kan man inte älska allt det här?
Beat Sneak Bandit gör väldigt mycket rätt utan att det känns minsta lilla ansträngt. Snarare känns det jobbigt självklart, på ett sådant vis som borde få en rad respekterade utvecklare att ställa sig i skamvrån.
Så det är såklart lite extra trist när tristessen gör entré.
När en värld känns den andra lik, och nya inslag som introduceras aldrig lyckas skapa den grad av variation som spelet så uppenbart mått gott av.
Som om de ramar allting har att röra sig inom är så snäva att de slutligen får samtliga nivåer att smälta ihop till en enda homogen och identitetslös röra.
Dessutom känns det som om pusslen aldrig blir så smarta som spelet ger sken av att vara. En förhållandevis simpel resa från a till ö som för andra än de där "måste samla på allt"-individerna är över på dryga timmen.
Och för den skara som tömmer spel på innehåll, en resa som nog lätt slår över till ett jobbigt måste mer än något som engagerar hela vägen.
Det är inte en bra sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar