Leger vs. Taz-Mania (Master System)

Egentligen skulle jag med sådan lätthet kunna vifta bort Taz-Mania som ett spel som släppts typ ett halvt decennium för sent.

Det är möjligt att jag hade upplevt det precis så om jag hade spelat det när det var nytt. Men det gjorde jag aldrig. Jag spelade det när jag hade kommit till en punkt i mitt liv där spels ålder inte längre hade någon betydelse annat än i den designmässiga och audiovisuella aspekten.

Spel till vissa format får ett rätt så, i vissa avseenden, typiskt audiovisuellt uttryck som följd av de tekniska begränsningar de har att röra sig inom... så, likt man kan gilla dansband eller eurodance för genrernas typiska uttryck kan man gilla NES-spel eller Master System-spel av samma anledning.

Taz-Mania känns dock inte riktigt som ett typiskt Master System-spel, även om man rätt snabbt kan dra den slutsatsen genom att lyssna till hur ljudbilden låter. Det är väl också ett i den där oändligt stora skaran av spel till konsolen som inte tar länge alls att klara, även om det är första gången man spelar det (men, det här får väl egentligen sägas vara gällande många NES-spel också).



Det som får Taz-Mania att sticka ut är det visuella.

Extremt avskalat, är det. Det använder sig av få färger och stora områden i miljöerna som använder sig av en och samma färg. I vissa avseenden känns det nästan lite Commodore 64-aktigt.

Men det får det inte att se billigt ut.

Nej.

Det får det att se tecknat ut, och väldigt eget i dess visuella uttryck.

Ytterligare en sak som får spelet att kännas rätt så eget är kontrollen.

Vår rätt så lättretliga huvudkaraktär känns som att han har någon form av fysik. Det tar lite tid för honom att få upp fart, och han glider gärna lite mer än man vill att han ska göra. Gärna rakt ned i hål i marken, exempelvis. Och så kan han snurra, som en virvelvind, vilket är det enda sättet att ha sönder eventuella hinder oavsett det rör sig om fiender, bomber eller stenblock.

Men man får passa sig lite, då detta med att snurra innebär att man även kan råka snurra bort nyttigheter som mat eller extraliv.

Kontrollen är väldigt behaglig och konkret, när man behärskar den, men i stressade situationer är det lätt hänt att man fumlar och dör. Men det är bra. Det är bra, för det känns som att man slarvat och inte att spelet är orättvist. Dessutom skapar kontrollen en viss nerv i spelandet, där något till synes så enkelt som hoppa från en svävande plattform till en annan kan kännas rätt så... farligt.



Taz-Mania är inte jättekort, men det är ej heller speciellt långt. En sittning tar väl kanske en halvtimme eller så. En lite längre stund om man väljer att utforska de klart utforskningsvänliga nivåerna i jakt på extraliv.

Det är inte jättelätt, men det är ej heller speciellt svårt. Det är rätt så lagom för vad det är, och det förutsatt att man ser på det som ett licensbaserat plattformsspel riktad mot en yngre målgrupp.

Sedan bör man väl kanske inte sätta det här i ett sammanhang där man inser att Super Mario World var en konkurrent på marknaden. Där finns liksom en viss klasskillnad produktionsmässigt de två spelen emellan.