Jag vet inte hur många här som hört talas om Texaco. Har ärligt talat själv knappt koll. Inte utöver att det fanns en, så kallad, Texaco-mack i min lilla hemby som hyrde ut spel till Sega Master System.
Brukade hyra lite av varje, där. Det var en av åtminstone två platser som erbjöd just detta. Den andra platsen var en glasbursfrontad Pressbyrån. Satt en tant där inne, som lyfte fram en pärm med omslagen till de spel man kunde hyra. Hon hade även en drös med plastlådor framför sig. Fyllda med gottistottis som man kunde köpa.
Lite sådär som att, åh, jag tar en salt banan... två salta kuddar... fem gelehallon... och Ghost House till Master System.
Pressbyrån halkade dock efter en aning, när Texaco började erbjuda de där lite mer avancerade spelen. Som Wonder Boy 3: The Dragon's Trap och R-Type.
Hyrde R-Type, där, mången gång, men klarade det aldrig. Det var liksom R-Type och Gradius som var skiten, på denna tid. R-Type, Gradius och sidospåret Life Force: Salamander.
R-Type kändes alltid som det mest avancerade av trion shoot 'em ups. Redan på första nivån konfronterades man med en boss som tog upp halva skärmen och dess svans andra halvan.
Det var så maffigt.
Inte för att jag hade speciellt bra koll på det här med arkadspel, men jag antar att R-Type på något vis liksom planterade min kärlek till konceptet "arkadspel i hemmet", för det handlade allt som oftast om oerhört korta men intensiva upplevelser.
Sådana som man dör så mycket i att det liksom hör till att man skall spela dem om och om och om och om igen till dess att man börjar lära sig skiten. Bli duktig, spåman, och förutse hur långt man tar sig nästa gång.
Det bara fortsatte.
En andra nivå beståendes av inälvor inkapslade i genomskinliga behållare. Mängder av döda varelser, vars köttslamserester låg utspridda typ överallt.
Någonstans längs vägen kom en mekanisk orm flygandes, bosatt i någon form av pulserande hög av kött, blodkärl och annat fräscht.
Saken med R-Type är att det verkligen bjöd på en resa genom häftigheter. Nivå efter nivå introducerade sådant jag aldrig hade sett tidigare. Av spelets åtta nivåer var det endast två som inte riktigt tycktes leva upp till den inledning spelet hade att erbjuda.
Ändå kändes det som att allt hängde ihop.
Att ingenting var överflödigt, utan där av en anledning.
Den dynamik som kommer av den sköld, tillika vapenförstärkare, man kan roffa åt sig gör dessutom mycket till. Att ha den kopplad till sitt skepp, framtill eller baktill, eller skjuta iväg den för att göra skada på avstånd, är samtliga goda strategier beroende på sammanhang.
Sådant som skapar dynamik i spelandet, där man får balansera risker med fördelar.
Konstant.
Texaco försvann (Page snodde logotypen till Bilmusik), och med det skaran Master System-spel. Dock landade R-Type vid en utförsäljning i händerna på en kompis.
Lite underligt kändes det, att hålla i fodralet och bläddra i manualen som en gång i tiden var stor del i att forma mitt spelintresse... häromåret. Speciellt med tanke på spelets faktiska bakgrund, som hyrbar glädje.
R-Type till Master System är såklart en port av Irems arkadoriginal. Och att påstå att det är lika fett som originalet är naturligtvis att överdriva. Däremot är det, utan tvekan, ett av de absolut bästa shmup Master System har att erbjuda och det, dess flimrande sprites och slowdowns till trots, behöver inte för en sekund skämmas för hur det skalats ned till åtta bitar.
Hade alla arkadportar hållit lika hög klass och anpassat sig såhär väl till den begränsade hårdvara de har att jobba med hade världen varit en klart bättre plats.
Samtidigt.
Annat än tekniskt briljerande behöver man inte vänta sig av Compile typ nästan någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar