Leger vs. Machinarium (iPad)

Det skrevs en gång i den där tråden, där man mumlar ett par rader kring de spel man senast klarat av.

På loading.se.

Jag hade visst klarat av ett spel, fast skall sanningen fram så var det snarare gubben som hade klarat av det.

Inte jag.

Satt mest på sidan av och följde med på resan.

Det är kul att se hur någon annan tänker i ett sammanhang där jag själv är rätt så bekant med konceptet.

Machinarium är ett peka och klicka-spel för samtiden, utan möjlighet att göra bort sig och dialog beståendes av små tankebubblor med söta små rörliga bilder i.

Musiken är stämningssättande, främst, även om det finns en två tre spår som drar upp tempot en aning; En viss dansälskande skiftnyckel kanske huserar där i mina tankar.

Det visuella är magiskt, och känns som något gammalt barnprogram för vuxna från 70-talet eller dylikt; Ypperligt steampunk utan att egentligen vara det.

Det är väl mest det här med en attityd som är ypperligt brun och beige likväl som förmedlad via allt vad metall heter.

Här finner man genomgående rätt så logiska pussel, men det finns undantag som känns mer misslyckat putslustiga bakom en frustrerande långsökthet än vad de nog var tänkta att vara mer underhållande än smarta.

Och det finns saker jag stör mig ofantligt på... som dumheten i att man måste stå nära vissa saker för att kunna göra det spelet vill att man skall göra... och detta med att man frekvent råkar göra huvudpersonen jättekort och långsam när man skall dra ned hen till normallängden från den utsträckta varianten.

Sedan har vi ett ljudbaserat pussel. Ett jävligt drygt sådant, dessutom, om man inte kan jobba med toner på ett rätt träffsäkert vis.

Glödlampan som tipsfunktion känns menlös i de flesta fall, och boken man låser upp visar allt som skall göras på en skärm på en gång. Vilket känns väldigt... jag vet inte... hade de inte kunnat göra ett lite mer diskret hjälpsystem som hållit sig aningen mer otillgängligt än bakom en lätt liten shmup-nivå som spelas för att låsa upp informationen ifråga?

Och så har vi det där slutet.

Som jag fortfarande, andra gången genom spelet, stör mig på.

Det känns lite som ett antiklimax.

Hela spelet har man längtat efter det, men när det väl spelas upp framför ens ögon är det liksom bara... jaha... var det allt?

THE END.

Överlag behagligt att spela, dock.

Det träffar ofta jätterätt, men mer så vad gäller stämningen det sätter tack vare underbara animationer, toksnygga miljöer och träffsäkra ambienta tongångar och smarta ljudeffekter... än vad det egentligen är i närheten av ett spelmässigt litet mästerverk.

Kommer långt på det, visserligen.