Leger vs. Punch-Out (Wii)

Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.

Min barndom, yaddada, NES (osv), formade mitt liv blahblahblah. Pit (låter nästan som slang för penis, lol), Moderhjärnan och den där jävla mardrömmen som jag aldrig kunde skaka av mig (hon kittlade mig till panik med hjälp av telepati). Usch. Vänner med kontakter (bra att känna någon som har någon släkting som jobbar på en videobutik), spel i överflöd samt den där barnlösa barnvagnen som dök upp på skolgården. Det låg något annat däri.

Åh, avundsjukan var total.

Mitt bland alla dessa minnen är det ett som sticker ut från mängden. En kod om 10 siffror.

007 373 5963

Det var koden rakt till slagsmålet från helvetet.

Idag är det rätt etablerat att man inte talar om Punch-Out som ett sportspel. Det är visst en så kallad boss rush man tar sig an iklädd ett par gröna shorts och gröna handskar.

Varje boss är en karikatyr på någonting. En nationalitet, månne, eller ett stereotypt intelligensbefriat babianfetto. Rätt makalöst, när man tänker efter, att se allt detta förmedlas så fläckfritt med så lite medel att tillgå.

Kanske är det inte lika uppenbart idag som det var för dryga 20 år sedan, vi var lite bättre på att inte förvänta oss så mycket, och kanske var det delvis därför som vi aldrig insåg vad det egentligen var vi spelade.

Vi levde spelen istället för att analysera dem.

Idag analyserar vi dem och då blir det uppenbart att Punch-Out i modern tappning är väldigt sparsmakat. En orgie i att frustreras över att reflexerna inte räcker till när vi gång på gång blir fintade till misstag.



Det finns ingenting här överhuvudtaget som inte gjorts förut ur ett spelmässigt perspektiv. Säkerligen hundramiljontals gånger i form av små flashbaserade 'när den röda lampan lyser så tryck höger, när den blåa lyser så tryck vänster'-spel.

Punch-Out i ett nötskal, liksom.

Likafullt lägger jag inte ifrån mig wiimoten före jag tagit mig till ett stadie där jag inte längre behöver känna mig totalt förnedrad. En enda gång, det är allt som behövs. Endast en gång behöver jag vinna en match för alla förluster som lett mig till vinsten skall glömmas bort.

Visst kan man se på det här som en uppdatering och kombination av de tidigare spelen. Vissa motståndare från Punch-Out och vissa från Punch-Out med prefixet Super. Lite nytt blod finner vi också, men mest bara för sakens skull. Det centrala är att allt drivs ett par varv extra.



Glass Joe känner inte längre för att vara det mesiga fiaskot från förr. Han vill ha revansch och det är precis vad han får. När man väl vunnit sin titel skall den försvaras och det är då man inser att den gamla koden till slagsmålet från helvetet ter sig som en parentes.

Jag får ju för fan spö av Glass Joe.

GLASS JOE!

Igen och igen och igen.

Under närmare timmen av förnedring hittar jag mönster, subtila personlighetsdrag som blottar svagheter och lär mig läsa av framtiden.

Trycker vänster, 1, 2, 1, 2, 1, 2, vänster, 1, 2, 1, 2, 1, 2, A, 1, 2. Trycker några variationer på samma tema. Åker på däng. Delar ut däng. Åker på däng igen och ser till slut domaren vifta den där tioende gången med sin hand och markera att det över.

Jag har vunnit.

En känsla stark nog att motivera mig att förnedras ett oräkneligt antal gånger ytterligare.

Till slut har jag vunnit allt.

Då finns det inte längre någon anledning till att vara avundsjuk.