Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.
Uppskattar verkligen ambitionen.
In kommer Billy Bob Thornton och Dennis Hopper och gör beundransvärda insatser. Ordentliga rednecks som går bortom lagens gränser. Fula som stryk, på alla tänkbara sätt, men det är rösterna som levererar.
De gör det utan att ens vara huvudpersoner.
Klart mer relevanta är en skorpion och en fågelspindel. Fullständigt identitetslösa råkar de bara hamna mitt i någonting de varken förstår eller bryr sig om. De bara är. Lever och gör vad som behövs för att överleva. Även om det innebär att de måste slåss mot varandra.
Rätt fascinerande att se denna typ av protagonister, speciellt när de aldrig kliver in i berättelsen. Ibland följer vi den ena. Ibland den andra. Ser samma sak ur två olika perspektiv. Ibland korsas deras vägar.
De kan stanna upp för att undvika att bli upptäckta, men det är det enda värde de lägger i en konfrontation med en människa. Ett passivt betraktande som för oss som spelar förvandlas till ett aktivt deltagande i något större.
Något vi faktiskt kan förstå och lockas till att fördjupa oss i.
Bry er inte om vad folk har sagt.
Det enda originella här är inramningen. Blickar man bortom den möts man av ett extremt linjärt beat 'em up som inte anstränger sig minsta lilla för att tillföra genren något spelmekaniskt nytt.
Visst är det inte alls en oäven upplevelse att klättra på väggar och i tak. Kasta sig mellan spindelnät och utforska världen ur ett mikroperspektiv. Ett helt jävla fantastiskt mikroperspektiv, när det är som bäst.
Men när det kommer till faktiskt gameplay lämnas mycket att önska.
Nya förmågor är aldrig annat än en billig ursäkt att kunna vandra vidare längs den väg som ligger klart och tydligt utstakad framför våra ögon.
Skulle vi behövt en nyckel till en dörr hade nyckeln suttit i dess lås.
Blir lite av en illusion av variation som, tyvärr, inte lyckas övertyga.
Och vi får allt mer och mer att göra i strider. Tyngre och tyngre attacker som gärna avslutas med en QTE-sekvens för den där lite mer filmiska känslan.
Så långsamma att genomföra, så opålitliga rörelsekänsliga moment att man inte orkar. Stela och tradiga strider som snabbt blir så frustrerande att det inte finns någon som helst mening att ens försöka spela på normal. Finesslösheten och hamnrandet på a-knappen ber oss att välja easy istället.
Lite mer flyt så.
Lite mindre att störa sig på.
Det finns ändå väldigt mycket att störa sig på.
Som kameran från helvetet. Skakig, extremt intresserad av att välja dummaste tänkbara positioner, fastnar bakom föremål och fan och hans moster.
Som kollisionsdetektionen. Den låter fiender fastna lite här och var, kanske halvägs genom en blomkruka eller bakom något som gör dem fullständigt onåbara trots att man behöver nå dem för att ta sig vidare.
Ibland fuckar kamera och kollisionsdetektion upp sig i en inte så älskvärd harmoni, så man lite spontant faller rakt ned från en på tok för hög höjd eller in i något man dör av. Rätt påfrestande, speciellt när det myllrar av osynliga väggar och en inkonsekvens gällande konsekvenser av ens agerande.
Och vi har det här med att spelet inte strömmar datan ordentligt från skivan utan med jämna mellanrum fryser ihop i allt från 5-10 sekunder, mitt i vadhelst, för att hinna ladda ikapp.
Spelet kan totalkrascha, dessutom, så man får resa sig upp från soffan för att manuellt starta om sin Wii. Inte frekvent förekommande, men det händer.
Inte ens när man slipper ovanstående problem ger spelet ett speciellt stabilt intryck. Haltande bilduppdatering och en 16:9-lösning som drar ut originalbilden i 4:3 på bredden och kapar bort grafik upptill och nedtill på skärmen.
Vi snackar liksom inte grymma produktionsvärden här.
Inte så att det blir ospelbart, eller ens i närheten av det.
Det kommer rätt långt på de stundtals iögonfallande miljöerna. Underjordiska bruna, långa och monotona tunnlar varvas med soptippar och gamla bensinmackar. Ting vi ser på som små ter sig här gigantiska och i princip allt experimenterande med perspektivet är lyckat lekande.
Dessutom är det svårt att förneka att spelet i dess bästa stunder ser snudd på fantastiskt ut. Inom ramarna för möjligheterna, det vill säga, för vad som än ser snyggt ut här skulle ha kunnat se så hemskt mycket snyggare ut på en hd-konsol.
Men.
Samtidigt som vår spindel och skorpion och de miljöer de för sig i imponerar finns det mycket annat visuellt som inte gör det. Animationerna på fiederna närmar sig ibland det banala och de karaktärer Thornton och Hopper lånar ut sina röster till ser ut som hämtade från ett tidigt spel till Dreamcast.
När spelets avlustande och förrenderade filmsekvens drar igång är det lätt att undra hur det kommer sig att den ser ut att vara sprungen ur 90-talets glada Playstation-era.
Wtf?
I en alternativ verklighet hade koncpetet drivits så mycket längre. Där hade utvecklarna haft alla de resurser som krävts för att låta tanken bakom spelet blomma ut i en fullskalig produktion som levererat på de flesta tänkbara plan.
Inte som nu.
En bitvis fascinerande och imponerande men för det mesta bara jobbigt trasig upplevelse som vi, egentligen, sett tusen gånger förut.
Väljer man bort detta gör man det nog med gott samvete.
Därmed inte sagt att det inte kan vara värt någons tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar