Har väl över åren kommit att inse att jag inte tycker där finns mycket alls att diskutera, egentligen. Inte gällande vilket Disney-spel till 8-bitarsgenerationen som är det bästa någonsin släppt.
Nog för att Duck Tales nådde väldigt långt, och än längre i fallet med dess uppföljare som känns som det kanske mest missade Disney-spelet av värde till NES (nej, Chip and Dale: Rescue Rangers 2 är ett spel det inte gör så värst mycket om man missat).
Men.
Land of Illusion starring Mickey Mouse är så mycket mer än så. Land of Illusion starring Mickey Mouse är ett 16-bitarsspel i förklädnad.
I allt från golv som höjs och sänks, sådär fånigt uppenbart snott från Super Mario World, till parallax-scrollande bakgrunder och ett upplägg som banar väg för ett omspelningsvärde mer påtagligt än i många andra dylika fall.
Land of Illusion tycks alltid erbjuda det där lilla extra.
I grund och botten en rätt så självklar uppföljare till Castle of Illusion, men istället för att erbjuda några få visserligen väldesignade nivåer, och inte mycket mer än så, finner man här en världskarta, en berättelse som hur simpel den än är gör mycket för helhetsintrycket, föremål att finna som öppnar upp nya vägar på tidigare besökta nivåer och mängder av hemligheter som känns bortom hopplösa att finna i dess samtlighet under en första runda genom spelet.
Och så är allt så äckligt snyggt att man knappt tror det är sant.
Capcom var rätt duktiga på att skapa sådant som kändes att det erbjöd mer än vad NES normalt sett tycktes göra. Så även Sunsoft och vissa andra utvecklare med magiskt kodande fingrar. Men Land of Illusion tänker på detaljer på ett helt annat vis, och skapar med små men effektiva medel nivåer som var och en inte endast känns unik utan även en variation som gör att det känns som att nivådesignen vittnar lika mycket om den berättelse spelet vill förmedla som de snygga mellansekvenserna med dess finurligt svepande textblock.
Det räcker inte med att simma.
Man skall möta strömmar, vattenmassor som stiger och sjunker, en ständigt sinande syremätare och allsköns fiender och hinder.
Det räcker inte med att plattforma.
Man skall göra det i förgrunden och i bakrunden. Som stor Musse likväl som liten musse. I ljus och i mörker. Mot hårda vindar och klättrande längs bergsväggar.
Jag har ingenting att klaga på.
Ingenting överhuvudtaget.
(Förutom att den sista bossen kanske inte riktigt är så komplicerad och utmanande som man hade kunnat önska och att de efterföljande slutscenerna inte direkt är av det omfattande slag.)
Land of Illusion borde egentligen inte existera, känns det som. Lite likt fånigt välproducerade Disney's Aladdin, då de båda spelen släpptes klart senare än vad konsolen egentligen kändes speciellt relevant på marknaden. Åtminstone inte relevant nog för att bjuda upp tills dans med dylika licenser.
Men så är det ofta med Master System. Att man kan konstatera att den mot alla odds faktiskt nådde ganska så långt, även om försäljningssiffrorna inte hade något att komma med satt i relation till ditona vad gäller NES.
Dessa sista rader är egentligen inte till för att jag skall säga någonting av relevans.
De är egentligen endast till för att jag skall ha en anledning till att klämma in ett par bilder ytterligare innan jag når hela vägen till mitt betyg.
Dock inser även jag att allting har ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar