Denna recension publicerades ursprungligen på Gameplayer.se
När Liam (den lille kungens alldeles egna 'vad som helst'-minister) skickar ett brev via den lokala förslagslådan, där han försiktigt förklarar att han tycker att kungen börjar gå lite för långt med sin polygami, är det ingen som lyssnar. Liam befinner sig vanligtvis inte längre än något rum bort, men kanske är han lite för blyg för att säga någonting liknande till kungen öga mot öga.
Riddaren Howser fortsätter ivrigt att uppmuntra till världsherravälde, samtidigt som hans trogna ko ligger och sover ljudligt i ett hörn. Verde sliter som vanligt med att föra journal över allt möjligt, och utanför det lilla palatset går klädseln i svart eftersom kungen blev lite för ivrig med sitt orderutdelande. Det är soldaten Alice som skall begravas, sörjd av närmsta familj och goda vänner efter att ha blivit brutalt uppeldad av en drake.
Så sockersött. Så urjapanskt, och så fullständigt bubblande under ytan med ett djup och mörker fyllt av referenser till vardagen och samhället i stort.
Kungen är egentligen inte mer än ett litet barn, som av en slump snubblade över en kungakrona med stora krafter mitt i en skog. När han placerade kronan på sitt huvud blev han för allt och alla någon att se upp till. Någon att följa, i hopp om en bättre tillvaro, i en värld där att skadas innebär att man åldras och söta blommor kan visa sig vara livsfarliga bestar.
Kring Project O, som Little King's Story en gång i tiden var känt som, har det tisslats och tasslats kring rätt länge, och när man nu sitter med den färdiga produkten i sin hand är det ett par saker man konstatera utan att anstränga sig nämnvärt.
Att Harvest Moon-skaparen Yasuhiro Wada varit inblandad i projektet märks, då hårt kungligt arbete lönar sig på alla fronter. Det är ett extremt omfattande spel vi har att göra med, vars innehållsmässiga djup mycket väl kan vara det största till formatet, och den hyfsat långa utvecklingstiden tycks ha tagits tillvara på väl sett till vad som erbjuds.
Det är lätt att dra paralleller till Pikmin, då det i mångt och mycket handlar om att bygga ihop trupper av rätt karaktär för att ta sig an något visst. Den lille kungen kan utan problem liknas vid kapten Olimar, som springer runt och delar ut order utan någon större tanke på eventuella konsekvenser, fast Little King's Story driver konceptet så mycket längre.
Det skapar även en del vibbar som får en att tänka på Animal Crossing. Varenda liten invånare har ett namn, och de som inte redan har en historia att berätta får via kungens agerande och beslut se sina karaktärsporträtt målas upp till något mer än den givna statistiken över allt från tilldelade föremål och hälsa.
Ena sekunden var Alice en slapp kvinna som sprang runt utan något högre mål med livet. Nästa sekund hade hon blivit tilldelad rollen som soldat och slaktat hundratals fiender, något hon hade blivit klart mer lämpad för efter kungens beslut att instifta en lag om daglig motion vilket gjorde henne starkare. Under kvällarna strosade hon runt i staden, och när tillfälle gavs umgicks hon med skogshuggaren Kalle som hon fattat tycke för. Kungen noterade detta, och beordrade de två att springa in i kyrkan. En liten stund senare var giftermålet ett faktum, varpå storken kom inflygandes med ett barn.
Hur det hela slutade vet ni redan.
Och vi går från det lilla och enda kända kungariket, till att upptäcka att det finns ännu ett i närheten. Sedan kommer insikten om att det finns en hel värld att utforska, med kungar som inte alls delar vår lille kungs värderingar.
Någon menar på att alkoholen är meningen med livet. En annan föredrar att jobba på hullet, fast det visar sig vara ett rätt dumt beslut då vår käre kung så småningom förvandlar det givna slagfältet till ett Arkanoid-inspirerat flipperbord med en lite väl rund härskare som kula. Något säger väl honom att den uppsvällda galningen måste se luften gå ur honom, förr eller senare.
Så, visst, det är fullständigt omöjligt att förneka alla de kvaliteter Little King's Story sitter på. Allt från de fantastiska tecknade mellansekvenserna, den unika blandningen av gammalt och nytt samt förmågan att långt efter 10-timmarsstrecket har passerat fortsätta att förvandla och expandera upplevelsen till något mer, något snudd på overkligt dynamiskt, vittnar om ett innehållsmässigt värde som går bortom en majoritet av de titlar som letat sig till konsolen.
Nya yrken introduceras på löpande band, och utöver de där lite mer väsentliga målen dräller det av sidouppdrag och hemligheter att upptäcka.
Det byggs hus. Det jagas konstverk. Det springs runt och samlas in skattepengar. Det leks kärleksguden Amor för befolkningsmängdens skull. Det huggs buskar, klyvs trästockar och slaktas fiender på löpande band. Om så inte för att hitta lite skatter, så för att fylla på det ständigt sinande antalet pilar våra kära bågskyttar är i så stort behov av ute på fältet.
Ändå är Little King's Story långt ifrån perfekt.
Och det sista man vill göra i ett liknande sammanhang, som recensent under tidspress, är att mötas av en kontrollmässig och spelteknisk vägg av frustration.
Många uppdrag tar sin lilla stund att komma tillrätta med och har man harvat sig hela vägen fram till något visst, bara för att inse att man valt fel typer av yrken i sin trupp för att kunna ta sig vidare, finns det inget annat att göra än att linka sig tillbaka till palatset för att omorganisera (och det tar väldigt lång tid emellanåt).
Vidare är kontrollschemat så simplifierat att det blir en mardröm att hålla reda på alla olika typer av karaktärer. Genom ett snabbt tryck på styrkorset kan man växla mellan olika yrken, men i stridens hetta blir det smått kaotiskt när man har 10 varianter att välja mellan och allt man kan göra är att stega igenom dem, yrke för yrke, samtidigt som man vet att en plötsligt attack kan ha katastrofala konsekvenser (och attacker kan komma från flera olika håll samtidigt, speciellt under bossfighter).
Att siktet är extremt känsligt gör inte saken bättre, då det inte hör till ovanligheterna att man skickar iväg sina underordnade rakt in i en vägg när man helst vill att de skall göra något helt annat.
Ibland som följd av stress. Ibland som följd av skymd sikt, då kameran inte är helt tacksam att jobba med under stress.
Det största problemet är dock att man endast kan spara i palatset, efter att ha kallat till sig Verde och tryckt sig igenom ett par menyalternativ.
Någon timme spenderad på något visst kan övergå till någon timme spenderad på ingenting ifall man råkar snubbla in i något man inte var beredd på, och det känns fullständigt omotiverat. Om det är något som Little King's Story verkligen hade behövt, så är det möjligheten att kunna spara i princip när som helst och var som helst.
Sedan kan man såklart distansiera sig själv från problematiken, och när så görs blir det fånigt uppenbart att Little King's Story fortfarande är ett oerhört potent spel.
Så potent att vissa spelare kommer att hålla det som GotY-material för år 2009.
Genomarbetat, omfattande och oerhört charmigt. Precis vad Wii behöver för att folk i högre utsträckning än tidigare skall se på dess spelutbud som något att ta på allvar.
Den lille kungen däremot, han är svår att ta på allvar. Inte ens när han skadar sig, och får skägg som följd (grått skägg om det går riktigt illa), går det att ta honom på allvar.
Men det är väl lite det som är poängen med den lille polygamisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar