Leger vs. Castle of Illusion starring Mickey Mouse (iPad)

 

 Nu är jag visserligen inget direkt fan av origalet till Mega Drive. Tycker det har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet på bekostnad av en rad klart bättre Disney-spel.

Det betyder dock inte att jag tycker det är ett dåligt spel.

Går på rutin, däremot, tycker jag nog allt att det gör.




Denna remake tar sig väldigt stora friheter. Det är något som gör upplevelsen i princip enbart gott.

Samtliga nivåers temata känns igen från originalet, dock är nivådesignen förändrad och nya sekvenser har tillkommit. Ofta rätt trevligt att utforska nivåerna i jakt på de där 800 diamanterna som finns utspridda lite här och var. Ibland helt hopplöst att se var man kan, och inte kan, gå... varpå man lite nu och då dör för att man tror vara på väg åt rätt håll men egentligen inte är det.

Bossarna är desamma som i Mega Drive-versionen, fast här anpassade efter den nya spelmotorn och fungerar ungefär exakt sådär som flerfasbossar brukar göra: X antal mönster att lära sig innan de med relativ lätthet går ned.



Vad gäller musiken så stängde jag ganska så omgående av den nya musiken till förmån för Mega Drive-originalets tongångar. Glad att den valmöjligheten fanns där, även om jag spelade stora delar av spelet i tystnad då det inte direkt lämpade sig att ha på någon volym att tala om.

Visuellt sett är det allt annat än en fröjd för ögonen. Grafikekniskt ligger det på en nivå som åtminstone känslomässigt sett för tankarna tillbaka till Dreamcast, även om det gör saker rent tekniskt, kanske, som Dreamcast inte riktigt hade orkat med. Det här hade dock inte varit något problem om det inte varit för att bilduppdateringen känns lite som från helvetet, och även om det skulle vara så att spelet går i 30 bilder i sekunden så upplevs det som 20. Och ovanpå detta så snackar vi en så generisk estetik att spelet verkligen fullständigt drunkar i den uppsjö av spel som spelas i 2,5D som ser ut som att de är skapade av exakt samma person, som använder exakt samma ljussättning, färgsättning och återanvänder texturer i spel efter spel i tron om att vi inte skall märka det. Funktionellt, visst, och ingenting som jag skulle klassa som fult. Det är liksom bara så, uhm, intetsägande.

Den tidigare nämnda bilduppdateringen påverkar naturligtvis känslan i kontrollen, då ingenting känns sådär direkt som man skulle kunna önska... även om det egentligen aldrig blir till ett problem. Dessutom så funkar pekskärmen över all förväntan väl till just detta spel, med den dynamiska analoga spaken på vänster sida av skärmen och hoppandet placerat på höger sida (var man än trycker, sånär som på knappen för att kasta projektiler).



På något vis känns det rätt logiskt.

Och förväntat.

Originalet var lite av en dussinupplevelse.

Så även detta.

I vissa lägen gränsande till dåligt. I vissa andra lägen rätt trevligt. Utslaget på upplevelsen i dess helhet: Mediokert.

Inga pengar i sjön, med andra ord, men ej heller något jag rekommenderar någon att prioritera (och, ja, även 360-versionen har sunkig bilduppdatering... så det är inget exlusivt iPad om nu någon trodde det).