Bit.Trip Runner var lite av en uppenbarelse i regnbågens alla ytterst homosexuella fäger, värd att dedikera ett lite speciellt upplägg vad gäller betyget.
Det var det där spelet som fick mig att förstå varför folk fastnat så hårt i Canabalt.
Dock med en stor skillnad, helt avgörande i fallet jag: Bit.Trip Runner hade en början och ett slut. Det hade en ständigt stegrande svårighetsgrad och det var hårslitande beroendeframkallande.
Trial and error.
Långa jävla nivåer som man dog några hundra gånger på i ett senare skede. Innan man lärde sig att spela rätt. Alltid kastades man tillbaka hela vägen till början av nivån, oavsett hur långt man tagit sig.
Att klara Bit.Trip Runner var att känna att man åstadkommit något.
Att klara Bit.Trip presents Runner 2: Future Legend of Rhythm Alien var att känna att spelet började på allvar.
Så lika.
Ändå så olika.
Runner 2 är precis som sin föregångare ett ytterst rytmiskt plattformsupplevelse som handlar om att ostoppbart springa från start till mål på nivåer fulla av diverse olika hinder i takt till den örgasmframkallande musiken. Hinder som man hoppar över. Skyddar sig mot med en sköld. Duckar under. Studsar över med hjälp av en studsnågonting.
Det är matigare.
Fler nivåer. Mer innehåll. Olika vägar att ta från start till mål. Hemligheter att låsa upp. Topplistor att sträva efter att toppa. Måltavlor man vill utbrista BULLSEYE av att komma i kontakt med.
Men det är ingenstans...
...verkligen ingenstans...
...i själ och hjärta samma typ av upplevelse som Bit.Trip Runner var.
Var kanske borde ersättas med är, för Bit.Trip Runner går såklart utmärkt att spela än idag.
Så även Runner 2.
Problemet med Runner 2 är inte att det är ett dåligt spel, för det är det inte. Det är snarare så att Runner 2 inte känns som det tillför så mycket trots att det är en oerhört mycket matigare upplevelse än dess föregångare.
Svårighetsgraden har planat ut, och når sin topp i ett väldigt tidigt skede. Nivåerna staplas på varandra på ett sådant vis, och i en sådan omfattning, att det känns som att man spelar om inte samma nivå så åtminstone samma sekvenser om och om igen. Och de checkpoints som är utspridda på nivåerna (bossnivåer inkluderade) gör att trial and error-aspekten känns som den reducerats till irrelevanta nivåer.
Kort och gott.
Att spela Runner 2 handlar mer om att tömma spelet på innehåll än det handlar om att prestera.
Såvida man inte jagar poäng som placerar sig högt på de onlinebaserade topplistorna.
Och det är något man bör vara varse om när man ger sig i kast med det.
Att spela Runner 2 handlar även om att ge sig i kast med en orgie i otroligt avtändande estetik, som inte bara är avtändande utan direkt olämplig om det är renhet och tydlighet man föredrar framför en soppa av visuella intryck som i de flesta fall gör det oehört svårt att se vad som händer och sker på skärmen.
Det spelar inte direkt någon roll för spelbarheten, för man lär sig snabbt att gå på känsla då nivåernas uppbyggnad är väldigt repetitiv och simpel, men däremot är det inte en visuell upplevelse man lägger på minnet för att den är trevlig att betrakta.
Visst låter det som att Runner 2 är rätt så mycket skit.
Men, som jag redan påpekat, så är ej fallet.
Det är bara inte en regelrätt uppföljare till Bit.Trip Runner, och det känns ingenstans som samma typ av kompakta och ypperligt finslipade, välbalanserade och rent allmänt genomtänkta upplevelse.
Istället är det ett klart spelvärt samt rätt så trevligt, men fult, collectathon av slaget not an endless runner som hade varit så oerhört mycket mer relevant om det inte vore för föregångarens fantastiskhet.
(Med, i vanlig ordning, ruskigt skön musik.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar