I trakten av The Secret of Monkey Island började alla pusselbitar falla på plats.
Precis allt det där som tilltalat mig med genren kändes plötsligt precis så tillgängligt, utan att för den skull kännas handhållande, som jag önskade för att upplevelsen skulle bli mer eller mindre total.
Indiana Jones and the Fate of Atlantis kom rätt nära, efter det inte alls lika lyckade försöket med The Last Crusade, men det var i och med Le Chuck's Revenge och Day of the Tentacle som formulan nådde två olika former av perfekthet.
Tales of Monkey Island kunde aldrig bli lika bra som dess föregångare. Det hade jag aldrig väntat mig och det var precis så jag kom att uppleva de fem episoderna.
Visst är det visuella det första ordentliga klivet in i tre dimensioner som Monkey Island-universumet gör. Det är skitsnyggt från början till slut och låter precis så som jag hade hoppats på att det skulle låta.
Det finns en hel uppsjö av fantastiska karaktärer här, som har lika rolig dialog som de har en personlighet som verkligen jobbar sig in i de inre delarna av mitt medvetande och sedan stannar där för vad som i nuläget känns som för alltid.
Skämten hoppar mellan att gå meta med verkligheten, meta med tidigare delar i serien och nya med skicklig kontextualisering som känns oerhört träffsäker.
Men det spelar oerhört liten roll, kvalitén på allt detta ovan, när själva spelandet är så pisstråkigt att jag aldrig i mina vildaste fantasier hade kunnat ana något liknande.
Efter att de positiva intrycken fått ta rätt mycket utrymme i anspråk i den första episoden börjar en rad frustrerande mönster göra sig synliga i andra episoden och samtliga efterföljande. Lite som att ta del av Days of our Lives på teve, där i princip varje framsteg någon karaktär gör i hopp om att lösa ett problem möts av tre nya problem.
Det händer liksom ingenting.
Det tar en evighet att få ta del av någon form av utdelning, när det kommer till pussellösandet.
Och så ofta att det känns löjligt dyker det upp en rad olika dialogalternativ vilka måste jobbas igenom, om och om igen, i hopp om att hitta ett mönster som så småningom skall visa sig vara lösningen på det pussel själva dialogen är ämnad att vara.
Inte sällan med långa konstpauser i form av mellansekvenser som man måste se om och om och om och om och om igen för varje nytt försök.
Det spelar liksom ingen roll om man DIREKT förstår VAD det är man skall göra, då vägen till målet är så snirklig och frekvent menlöst och frustrerande omständig som om speltiden tycks ha varit det absolut viktigaste för utvecklarna... fastän de på något plan varit fullständigt medvetna om att de inte har kvalitativt material att fylla upp speltiden med.
Att springa fram och tillbaka mellan plats a och b ungefär 5-6-7-8-9 gånger (kanske 10 eller mer beroende på hur snabbt man lyckas se vad exakt det är spelet vill att man skall göra för att ta sig vidare) är lite vad detta spel i slutändan kommer att handla om.
Ett evigt jävla rännande.
Jag hade ärligt talat sett på detta som något löjligt mycket mer givande ifall samtliga pussel raderats från spelet helt och hållet, och spelet gått över till att vara en interaktiv film där dialogalternativen är det enda interaktiva där finns.
Det räcker liksom inte att göra pussel där man i efterhand kan gå "åh, att jag inte tänkte på det". När man ungefär en miljard gånger under spelets gång tänker precis samma sak så bör man kanske överväga ifall det är så att spelet inte är så uppenbart men samtidigt smart designat som det verkar vilja ge sken av att vara.
Dumdrygt.
Det är det absolut bästa ordet jag kan komma på för att beskriva dessa fem episoder av Tales of Monkey Island som utgör någon form av upplevelsemässig helhet till spel.
Dumdrygt, och så fruktansvärt tråkigt att spela att jag med glädje plockade fram en FAQ som jag vände mig mer eller mindre direkt jag stötte på något pusselrelaterat motstånd.
Sedan har vi Elanie, som är fru till Guybrush. Vi har Morgan som är förälskad i Guybrush. Vi har Voodoo Lady som är ett förlorat kärleksobjekt och som även står som grund till ett svartsjukedrama. Vi har även ytterligare en kvinnlig pirat som vill hämnas på Guybrush av diverse anledningar, som till övriga manliga piraters förtjustning visar sina ben lagomt sensuellt under en rättegång. Hon lyckas även hamna mitt i skottlinjen mellan Elanie och Morgan då Guybrush lite demonstrativt stöter på henne samtidigt som Elanie och Morgan har fullt upp med att bråka med varandra. Ja, och så finns det ytterligare en sexig kvinna närvarande, på en poster, och ytterligare en sexig kvinna närvarande på en tavla och ytterligare möjligen kvinnor som anspelar på sexualitet och sådär... och ett kvinnligt djur vars uppgift är att stilla en kåt hanes lustar. Fantastiska roller för alla damer här, liksom, hur självständiga de än vill framstå som.
Sedan när allt visade sig vara över... så var det liksom inte över med buller och bång, utan snarare med ett liten fis som visade sig lukta så mycket värre än vad man någonsin hade kunnat tro. Den liksom expanderade i slowmotion i rummet, och tilltog snarare än avtog i styrka.
Hur kunde det gå såhär exemplariskt snett?
Äventyrsspel i peka och klicka-skolan skall kännas belönande att spela.
Tales of Monkey Island känns inte belönande... det känns som en pina.
Fyfan så besviken jag är.
Fyfan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar