Det här handlar egentligen inte om mitt glada 80-tal.
Om de svarta, silver- och guldfärgade boxarna innehållandes någon form av hypnotiserande magi som titt som tätt tog en plats i förgrunden av livet.
Men det är svårt att inte låta sig påverkas.
Se på allt genom de där nostalgitonade glasögonen som tycks vara fastklistrade i mitt ansikte.
För någonstans är det ändå så att vare sig det dök upp information via Nintendo Videospelklubb, oftast inte mer avancerad än en A4-poster med någon handritad bild och lite text, eller om man såg de senaste spelen hemma hos någon kompis, oftast hyrda på den lokala videobutiken Sega Råttan, så kändes varje ny bekantskap som en... värdefull ny bekantskap.
Just den "svarta serien" av NES-spel erbjöd en bredd och kvalité man faktiskt inte kunnat skåda lika tidigt i någon senare Nintendo-konsols liv.
Spel inriktade på sport, action, racing, flippersimulering, plattform samt enskärmsbaserade arkadupplevelser slogs med varandra för att fånga folkets uppmärksamhet.
Och i många fall lades grunden till vissa fortlöpande koncept som inte endast ser till att Nintendo fortfarande kan skratta hela vägen till banken, utan som påverkat hela branschen i stort. Det här handlar om spel som format mig som spelare. Som lagt stora delar av grunden till hur jag framöver skulle komma att förhålla mig till allt vad tevespelande heter.
Och det är dessa svartboxade spel, med undantag för ytterst guldfärgade The Legend of Zelda, som NES Remix fokuserar på.
16 spel är inkluderade, och i sann Wario Ware-anda är det aldrig en fullständig resa från a till ö som det är tal om, utan oftast sekundslånga sekvenser, små uppdrag, som sällan drar ut på det hela mer än upp emot en minut.
Ett uppdrag kan handla om att man så snabbt som möjligt skall ha ihjäl tio fiender på första nivån av Super Mario Bros. Ett annat om att man skall ta sig upp till den fjärde våningen på ett berg i Ice Climber.
Utöver att erbjuda mängder och åter mängder av liknande små uppdrag, plockade direkt ur de berörda spelen, låser man även upp remixade sekvenser där förutsättningarna förändrats radikalt.
I ett fall har en nivå i Super Mario Bros fryst till is, varpå Mario glider runt som om han hade haft skridskor på sina fötter. I ett annat fall har det blivit kraftigt oväder på en golfbana varpå det blir svårt att se var exakt man siktar när man skall till att svinga sin klubba mot bollen.
Det är sällan tal om haktappande förändringar, och i vissa fall känns de direkt fåniga och omotiverade, men som ett sätt att skapa än större variation i en redan ytterst varierad helhetsupplevelse fungerar dessa remixade inslag ypperligt.
Efter en stunds spelande blir det dock uppenbart att hur viktiga vissa av dessa spel än kom att te sig för sin tid är det allt annat än samtliga som åldrats med värdighet.
Tennis och Golf, exempelvis. De känns jobbigt begränsade och svårhanterliga på ett sådär frustrerande slumpmässigt vis. Som om de ställer högre krav på spelaren än vad som är rimligt att förvänta sig för att upplevelserna skall bli ens i närheten av tacksamma att ge sig i kast med.
I det här sammanhanget gör det emellertid inte så mycket, eftersom att det inte är spelen i sig som skall stå på sina egna två ben utan de sekvenser ur dem som vi som spelare skall ta oss an. Och plötsligt blir det lite av en grej att försöka fixa ett hole in one på en bana i golf, med vetskapen om hur förrädiskt jävla svårt det faktiskt är att åstadkomma.
Självklart har Nintendo passat på att injicera NES Remix med en stor dos av den där numera nästan obligatoriska samlarmentaliteten. Allt man presterar resulterar i stjärnor, max tre per nivå, och ju fler stjärnor man får desto fler nivåer låser man upp. Presterar man riktigt bra dränks stjärnorna i ett regnbågsskimmer, och likt allt annat man gör så genererar det poäng i form av Bits. Bits, i sin tur, låser upp stämplar man kan använda sig av om man vill posta meddelanden på MiiVerse.
Tar man sig an NES Remix har man med andra ord att göra mängder av timmar framöver. Med över 200 uppdrag och en personlig önskan om att fixa tre regnbågsskimrande stjärnor på samtliga kan man lägga till ytterligare mängder av timmar.
Och något som verkligen fascinerar, för någon likt mig som växte upp med samtliga av de inkluderade spelen, är att många av uppdragen faktiskt lyckas plocka fram sidor av dessa spel som jag aldrig riktigt greppat eller känt mig varse om tidigare.
Nästan som att uppdragen fungerar lite som introduktioner, tutorials, till spelen ifråga. Och lägger en god grund att stå på ifall man vill ta sig an dem igen, eller för första gången, i dess helhet.
Och det är väl också där som det ibland kan kännas som att NES Remix i sina sämre stunder framstår som ett lite halvhjärtat försök att få folk att få upp ögonen för de berörda spelen på ett mer kommersiellt plan. Sådär som att det lite sådär lagomt diskret försöker få oss att köpa överprisade licenser till spelen via e-Shop.
Virtual Console, ni vet.
För hur man än vrider och vänder på det är det tråkigt att se hur exempelvis fantastiska Clu Clu Land knappt får någon tid alls i rampljuset. Som att det är inslängt i denna saliga röra bara för att vara närvarande, inte för att utvecklarna hade en aning om hur de skulle visa upp det från dess bästa sidor.
Och det finns, tyvärr, fler spel i NES Remix som får ungefär samma oengagerade behandling.
Men.
Det hindrar inte NES Remix från att vara en lika oväntad som trevlig överraskning. Som från en dag till en annan inte endast kom att existera i våra medvetanden utan även fanns till försäljning på e-Shop.
Och det är väl förvisso något jag måste erkänna rätt väl speglar mitt glada 80-tal – en era då vi inte hann bli mätta på upplevelser innan vi ens hunnit få en chans att ta del av dem på ett mer interaktivt vis.
JA| OM | NEJ
PLUS: Oväntat, eget och oerhört prisvärt sett till mängden innehåll
MINUS: Kärleken till ursprungsmaterialet är inte alltid närvarande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar