Denna recension är ursprungligen skriver för, och publicerad på, Loading.se.
"Ibland undrar jag ifall jag håller på att bli precis som de där jag avskydde som ung."
"Vilka menar jag?"
"De där som hela tiden mumlade det där orimligt löjliga "det var bättre förr, för du skall veta att på min tid då fanns det minsann inga...""
"Jaha, de där..."
"Menar, när jag precis fått hem min första Commodore 64 så handlade allt om liv och död. När jag möttes av ett LOADING ERROR. READY. när jag försökte ladda in Giana Sisters från ett band sprängfyllt med piratade turbospel fick kära mor lugna mig. Be mig pröva ännu en gång (och då fungerade det såklart). Hon var uppenbart rädd att jag skulle börja slå sönder saker, vilket jag mycket väl hade kunnat göra."
"Men jag var inte speciellt erfaren, det spelar in."
"Klart det gör, men jag vill gärna tro att det inte är det enda som är av betydelse. Det var ju mina visserligen snäva men ändå redan upprättade referensramar som fick mig att fastna lite extra vid Giana Sisters. Super Mario Bros blev under en period det mesta som livet kretsade kring för mig och kära mor. Giana Sisters var ett plagiat på Super Mario Bros, därför var det relevant."
"Förstår vad jag menar, och det skär sig en del med det jag säger nu."
"Att Giana Sisters: Twisted Dreams har problem med att sticka ut från mängden? Att det känns generiskt?"
"Ja."
"Jag menar att jag inte borde klaga på det, då det Giana Sisters jag växte upp med led av liknande problematik."
"Precis."
"Men det är inte samma sak."
"Inte?"
"Nej. Twisted Dreams är inte ett plagiat på någonting specifikt. Det lånar inslag från lite varstans och försöker foga det samman till en unik helhet."
"Så vad är problemet?"
"Att det känns lite som ett typiskt samtida platfformsspel utan att kännas nog eget för att lyfta sig över mängden."
"Inte ens med hjälp av den där mekaniken där man i realtid kan växla mellan en ljus och en mörk värld och samtidigt höra musiken växla mellan Chris Hüelsbecks lätsammare variant och Machinae Supremacys tyngre?"
"En stund."
"En stund?"
"Ja, en stund. Till dess att man bekantat sig med upplägget, vilktet inte borde ta speciellt länge om man spelat typ Ikaruga eller Outland. Det är liksom samma sak. Och det dröjer inte länge innan vad som inledningsvis känns som smarta pussel börjar kännas som trötta upprepningar."
"I övrigt då?"
"Som vilket samtida plattformsspel som helst. Jag vet, där man har oändligt med liv och täta checkpoints. Där tanken är att man skall dö och dö och dö och nöta och nöta och nöta för att inte dö och dö och dö."
"VVVVVV? Rayman Origins? Limbo? Super Meat Boy? Bit.Trip Runner?"
"Lite så. De skiljer sig ändå åt rätt mycket, rent faktiskt, men det finns spår av samma mentalitet i samtliga. Framförallt detta ständiga krav på precision, något handkontrollen till Xbox 360 tyvärr har grava problem med att erbjuda i sammanhanget."
"Vad mer?"
"Två saker."
"Bra eller dåliga?"
"Det beror på hur man ser på saken. Åtskilliga svårighetsgrader och spellägen. Klara nivåer på tid. Jaga poäng. Och så, som nästan alltid idag, det där eviga letandet efter saker för att fixa 100% på en sparfil. Det är väl bra. Egentligen. Ger spelen ett mervärde."
"Dåligt?"
"För att när spelet handlar om att nöta för att ta sig vidare är det nöta jag vill göra. Inte nöta och samtidigt kombinera det med utforskande. Men jag har inget val, för när jag står där och försöker ta mig in i en världs sista nivå inser jag att jag inte presterat nog bra på de tidigare nivåerna för att överhuvudtaget få en chans."
"Men jag..."
"Ja?"
"Det låter ju som den typiska västerländska mentaliteten när det kommer till plattformsspel från förr?"
"Ja!"
"Där det aldrig handlade om att ta sig från a till ö, som i Super Mario Bros, utan istället handlade om att tvingas orientera sig runt i en stor labyrintaktig nivå och under tiden samla ihop x antal föremål för att överhuvudtaget ha en chans att få lämna den."
"Precis så."
"Sådant hatar jag."
"Inte jag. Inte nödvändigtvis. Men här funkar det rätt illa då nivåerna är på tok för stora för sitt eget bästa. Det finns inte något sätt att ta sig runt all den tid de tar i anspråk om man vill se eftertexterna. Det går liksom inte att fokusera sig på att bara "klara" dem och tro att man har ut något av det, för gör man det måste man återvända till nivåerna igen vid ett senare tillfälle för att kunna ta sig vidare. Som följd blir tempot blir oerhört lidande."
"Låter lite som ett fall av kvantitet framför kvalitet?"
"Lite så, även om dess produktionsvärden överträffar alla mina förväntningar."
"Så det är så snyggt?"
"Det är tekniskt imponerande, sånär som på oförsvarbara 30 bilder i sekunden. Men snyggt är det inte, det är ett estetiskt haveri. More is more, tycks ha varit mottot, och lika svårt som det ibland blir att se fiender och sig själv – då miljöerna stundtals och bokstavligt talat dränks i detaljer – lika lätt är det att bli förbannad när det kommer stunder då de håller tillbaka. När man för ett par sekunder får se hur trevligt spelet hade kunnat vara att vila ögonen på, om de bara dämpat sin iver att visa allt på en gång."
"Tråkigt."
"Ja. Och än mer tråkigt är det att de har problem med att få nivåerna att kännas unika. Visst finns det de som sticker ut, men överlag är det svårt att skilja en nivå från en annan. Inte som så att vi framöver kommer att sitta och prata om det helvetiska brinnande oljefatet på nivå 11, eller nattsvarta nivå 23, som vi gör när vi pratar om 80-talets Giana Sisters."
"Vad kommer vi att prata om då?"
"Ingenting. Det här är ett spel som kommer att falla i glömska över tid. Vi har redan börjat ignorera det. Det kommer troligen ha en trogen skara anhängare som i tid och otid lyfter fram dess förträfflighet, och de kommer inte att ha fel, för det finns en form av förträfflighet här, men den är svår att skönja bakom allt det där som gör att spelet så ofta känns som att det vill mer än det levererar."
"Jag låter lite kluven."
"Det är för att det är vad jag är."
"Inte en grinig gammal gubbe?"
"Hade föredragit att framstå som en vis gammal man."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar