Exakt vad finns där att säga om Super Mario Bros som inte redan är sagt?
Jag skulle kunna dra upp allt det där jag dragit upp så många gånger redan, hur spelet var en viktig hörnsten i formandet av mig som spelare, att jag ritade av de fem första nivåerna, block för block, på ett flera meter långt papper... men jag vet inte.
Varför, ännu en gång?
Saken är den att det som känns väsentligast för mig nu idag, när jag spelar Super Mario Bros, är att jag blir allt mer fascinerad över nivådesignen.
Variationen.
Hur man kan räkna de nivåer som inte erbjuder något nämnvärt nytt eller minnesvärt på ena handens fingrar.
Det är en sådan där sak som jag så länge jag kan minnas tyckt att Nintendo gjort bättre än många andra spelskapande samlingar med individer.
Brukar tjata om "en enda stor sörja av samma lika" när jag närmar mig spel som exempelvis Rayman-duon Origins och Legends.
Nivåer som inom ramarna för den miljö man befinner sig i är mer eller mindre hopplösa att särskilja från varandra, då de inte innehåller några direkta sekvenser värda att lägga på minnet.
Med Super Mario Bros från mitten av 80-talet är det annorlunda.
Nostalgi spelar självklart in, och det faktum att jag spelat spelet fler gånger än vad jag vill bli varse om, men där finns ändå så mycket som gör att den resa som erbjuds aldrig slutar att överraska.
Redan på första nivån introduceras man till rörkrypande ned i underjorden, fiender, storlekspåverkande svampar, oövervinnerlighetsframkallande stjärnor och den där mytomspunna flaggstången som det sägs att man skall kunna hoppa över.
Andra nivån utspelar sig i den underjord man fick ett smakprov på i spelets första nivå, med köttätande växter som bosatt sig i de rör man så gärna prövar att krypa ned i. Luftburna, rörliga, plattformar.
1-3 utspelar sig på skyhöga svampliknande kreationer.
Och så den där fjärde nivån.
Eldsprutande Bowsers slott, där man för första gånger får stifta bekantskap med en Toad som yttrar de klassiska orden som vittnar om att prinsessan man ämnar rädda huserar i ett annat slott.
Ett litet miljöombyte, med andra typer av träd.
En plötsligt insikt om att det gömmer sig himmelshögt snabbväxande vinrankor i vissa block.
Som om man klättrar upp längs, tar en upp till en pengafylld rundtur uppe bland molnen.
Såhär fortsätter det.
Lite svårt att sätta det i en dåtida kontext, då detta med spelande var en så pass ny sak i min tillvaro.
Men studsmattan i slutet av nivå 2-1, exempelvis, var en sådan där sak jag hörde min mor berätta om att min bror nått under tiden jag huserade i en skolbänk.
När bror inte förmådde upprepa den bedriften och jag var på tok för oerfaren för att lyckas ta mig därhän på egen hand, då kom tårarna och frustrationen.
Av sådant där slag att jag gav mig fan på att bli bra på spelet.
Det var väl aldrig helt väntat att man skulle göra en djupdykning ned under vattnet och simma runt bland fiskar, bläckfiskar och livsfarliga strömmar till synes inte önskandes annat än livet ur en.
Ungefär lika oväntat var det efterföljande brospringandet undvikandes fiskar som fått vingar.
Sedan kom natten.
Och jämnviktseftersträvande plattformspar.
Molnhuserande Laikitu, från luften kastandes röda taggklot som visade sig innehålla stickiga kreatur.
Någon form av sköldförsedd sak, omöjlig att stampa till döds såvida stampandet inte förpassade den sköldförsedda saken ned i en bottenlös avgrund.
Nivå 4-3 blev lite av den där nivån som sällan spelades, eftersom att nivå 4-2 erbjöd en så kallad Warp Zone direkt till nivå 8-1.
Dessutom var det så att man var tvungen att behärska springandet, med tillhörande långhöga hopp, för att ta sig hela vägen till mål.
De flugsvampsaktiga svamparna, däremot, de var verkligen av sådant slag att de etsade sig fast i minnet som följd av deras unika utseende.
Precis som kanonerna skjutandes Bullet Bills.
Och den där gigantiska roterande staven av eldklot på nivå 5-4.
Även en nivå i värld 6, beståendes av mängder och åter mängder med rör var något som lades på minnet.
Likväl som den snudd på färglösa, primärt svarvita, nivån därefter.
En Bowser som utöver att spotta eld kastade kaskader av hammare.
Hoppet över hålet ned till helvetet på nivå 8-2, med till synes på tok för lite utrymme för att få upp farten nog för att ta sig hela vägen över.
Nivå 8-3, med dess långa slottsmur, mängder av hammarkastande bröder och en avslutande trappa beståendes av svävande chockladblock på tok för få till antalet för att erbjuda en bekväm passage till resans absolut sista flaggstång.
Undervattenssekvensen i Bowsers slott, med de där logiktrotsande roterande stavarna av eld som tycktes opåverkade av dess fientliga omgivning.
Men det är ändå bara en bråkdel av allt det där som Super Mario Bros innehöll, av sådant slag att folk tisslade och tasslade om det på skolgårdarna.
Minusvärlden.
De fiender som spelets sju falska Bowsers egentligen var; Något endast ett par välriktade eldklot kunde avslöja.
Buggen när man som stor Mario nuddade den broraserande hammaren samtidigt som man nuddade Bowser. En bugg som kunde resultera i att man som liten Mario kunde bli eldspottande och i samband med eldspottandet tillfälligt få ett gigantiskt huvud.
Den där andra buggen, där man genom att som stor Mario i en undervattensvärld ducka och simma upp i ett block och där sluta ducka påverka ens hitbox och bli halvt om halvt odödlig.
Mystiken kring det till synes sporadiska fyrverkeriet i samband med avklarandet av en nivå.
Andra varvet, där de flesta fiender ersatts med de sköldförsedda kreaturen förflyttandes snabbare än de någonsin tidigare gjort.
Och så min personliga grej, där jag genom att vid ett underligt tillfälle applicera min saliv på kontaktytorna på kretskortet, innan jag stoppade in kassetten i spelkonsolen, lyckades få spelet att balla ur till den grad att alla osynliga block plötsligt blev synliga.
Jag kan verkligen inte avskriva Super Mario Bros dess relevans.
Jag kan ej heller låta bli att fascineras bortom alla rimliga gränser över vad spelet gjorde, för sin tid, i ett konsolsammanhang där oftast enskärmsbaserade arkadupplevelser med fokus på poängjagande stod i centrum.
Men viktigast av allt, det är så förbannat skoj att spela.
Än idag.
Med produktionsvärden som går bortom det man ser, vidare till det man känner när man möts av den acceleration som Mario har och hur den påverkar resultatet på den akrobatik man tar sig an.
Kontrollen och Marios fysik är verkligen löjligt träffsäker och avancerad för sin tid.
Perfekt i dess sammanhang.
Som så mycket annat i fallet Super Mario Bros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar