Denna text är ursprungligen publicerad som en del i bloggserien 52™.
Hade aldrig några planer på att beskriva någon form av storslagenhet. Något oväntat unikt och så väl presenterat att hjärnan smälter. Det hade kanske känts bra att kunna göra det, men det får jag aldrig veta.
Det här handlar om något helt annat.
Övertygelsen säger mig att sättet musiken presenteras på mest troligt fått en del att säga "Åh, läckert!". Ingenting märkvärdigt egentligen, men det spelas en grundläggande slinga som förändras och expanderar och intensifieras beroende på vilken situation man för tillfället befinner sig i.
Lucas Arts. Imuse. 1991. Knappast en nyhet.
Låter lite arty, med några fräcka beats här och utstuderade slingor där. Som man föreställer sig att det låter när någon kurs på eftergymnasial nivå vill hålla musikstudio för att låta folk förstå en låts struktur och olika lager. Forcerat alternativt, liksom.
Fast det funkar. Känns hemtrevligt, omän stundtals aningen monotont.
Kan tänka mig att de visuella aspekterna fått några andra att gå "Åh, charmigt!". Bjärt och glatt. Snyggt flashigt, som i internetflashigt, utan att kännas billigt. Rätt utstuderat även här, men utan att kännas anonymt eller oinspirerat.
Härligast skulle väl vara när man fryser tiden och allt på skärmen förvandlas till vad som skall se ut som en handritad teckning. Ritad med tusch, och plötsligt ser huvudkaraktären inte speciellt fräck ut. Snarare, uhm, som en sammanbiten streckgubbe med spretigt hår.
Jag tappar aldrig hakan. Känner aldrig att jag vill skrika ut för omvärlden vad jag hittat. Tror jag läst någonting i stil med att det här borde vara aktuellt för årsbästalistor. Någonstans, någon gång. Tror inte jag förstår det, riktigt, utifrån de premisser som målats upp.
Menar, till och med det grundläggande konceptet med att rita sig fram till mål har man sett användas på klart mer kreativa vis tidigare. Crayon Physics gör så mycket mer. Här är allt statiskt. Man ritar solida objekt helt utan några andra fysiska egenskaper än tyngd och form, och använder sedan dessa med den statiska eller dynamiska omgivningen för diverse olika resultat.
En hög vägg? Då kanske en trappa är på sin plats. Någon annan kanske väljer en annan lösning, men möjligheterna är aldrig oändliga. De är flera till antalet, men begränsningarna gör att man inte överrumplas av friheten bara för att ett par timmar senare känna att man trasar sönder spelet för att man hittat ett sätt att fuska sig till det man vill.
Utmaningen finns alltid närvarande och spelet tappar aldrig sin fokus.
Behöver inte säga mer än så. Det borde räcka för att alla skall förstå exakt vad det handlar om. Åtminstone om jag samtidigt passar på att belysa att det rör sig om ett klassiskt plattformsspel.
Den största tvisten skulle väl vara att mängden färg man har tillgodo nollställs vid varje checkpoint. I övrigt väntar allt det där man väntar sig av genren sedan rätt många år tillbaka. Inslag likt 'samla x antal föremål för att låsa upp bonusmaterial x samt y' likväl som 'klara nivån under tid z för att få en medalj'.
Och, jo, bilduppdateringen haltar. Inte så det stör, men däremot så det syns.
Kan man möjligen låta svalare inställd till något än såhär?
Jodå, det kan man absolut. Det har dock ingen som helst betydelse, för när jag spelar Max and the Magic Marker är det något annat som är ytterst relevant: jag har rolig på ett vis få spel lyckas få mig att ha. Inte som i att jag tar varje tillfälle i akt till att ta del av upplevelsen (vi pratar totalt sett 5-6-7 korta speltillfällen, på sin höjd), utan som i att jag känner mig oerhört tillfredställd när jag väl lägger min wiimote åt sidan och börjar fundera på livet utanför min tv.
Vet att jag kommer känna exakt likadant nästa gång jag återvänder, för jag kommer att återvända. Kanske inte bara en gång, utan två eller tre gånger.
Menar, varför skulle jag inte?
Vem vill inte ha roligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar