Självklart handlar det om nostalgi.
Om alla de där gångerna jag hyrde ett Mega Drive på den lokala videobutiken och Decap Attack letade sig hela vägen hem till mig.
Tyckte alltid att det påminde om Psycho Fox till Master System.
Nu som vuxen vet jag att det även påminner om Magical Hat no Buttobi Tabo! Daibōken – som är vad det här spelet var innan det omarbetades för en västerländsk publik – samt Kid Kool till NES.
Kan bero på att Vic Tokai varit inblandade i samtliga.
Det handlar även på att spelet har en huvudkaraktär som kontrolleras på det där lite mer accelererande viset än man är van vid i plattformsspel. Många stör sig på sådant, och verkar tycka att den löjligt "direkta" Mega Man-kontrollen är vad som alltid är att föredra.
För mig är en lite mer egen kontroll något som ofta gör upplevelsen mer intressant, och i det långa loppet – när man väl lärt sig de små egenheterna utan och innan – en sådan sak som får det att kännas som "att komma hem" när man återvänder efter en tids uppehåll.
Och de som följt mig och mitt malande om Mega Drive borde inte bli förvånade över att jag åter nämner Decap Attacks soundtrack.
Kanske inte ett av de soundtrack som använder konsolens ljudmässiga möjligheter på de mest tekniskt imponerande vis, men åtminstone ett av de som har oändligt starka melodier och basgångar som etsar sig fast som klister i mitt huvud.
Har precis tagit mig ungefär halvvägs genom spelet, detta inte fånigt korta lilla spel som verkar bestå av 21 nivåer. Några primärt horisontella. Några primärt lodräta. Någon autoscrollande, och sådär.
Man kan hitta en kompis i ett huvud man saknar.
Och kasta iväg det på fiender, om man känner för det.
Egentligen ett klassiskt plattformsspel, fast med en audiovisuell och spelmekanisk inramning så egen att det inte känns som mycket annat man spelat – förutom de där spelen jag redan nämnt.
Grafiskt möjligen som något från Master System, som fått parallaxscrollande bakgrunder. Rätt fult, egentligen, men alltid så eget att det inte stör. Precis som musiken är det grafiktekniska ingenting som imponerar, alls.
Jag behöver inte mer än såhär, med hänsyn till allt ovanstående, för att kunna säga att det här är underhållning för mig. Även om det inte placerar sig i någon lista över måsten.
Har till och med kunnat konstatera att det ett par nivåer in känns som en helt ny upplevelse. Måste vara oändligt länge sedan som jag såg samtliga nivåer. Runt 20 år, gissningsvis.
Och de säger att man egentligen aldrig glömmer.
Det är en lögn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar