Nintendo DS med dess dubbla skärmar, stylus och dylikt banade väg för opererande i digitalt format.
Tyckte visserligen aldrig att Trauma Center: Under the Knife blev mer än ett attraktivt koncept förpackat i en på tok för hög svårighetsgrad och ett gränssnitt som aldrig riktigt kändes anpassat för det man blev uppmanad att ta sig an.
När den uppdaterade versionen en tid senare släpptes till Nintendos framtidsvision Wii var det lite som att konsolen var skapt för just denna typ av upplevelser, med wiimoten som redskap och nunchuckens spak som väljare för vilken typ av redskap man önskade nyttja; Detta med att operera digitalt hade åtminstone enligt mig aldrig någonsin känts mer realistiskt.
Tacksamt var det därför att Trauma Center i valfri form inte satsade speciellt mycket på realism vad gäller det visuella. Istället är det lite som att man opererar i en förenklad och simulerad miljö med alla de smaskigaste detaljerna bortstrippade till förmån för tydlighet i vad det är tänkt att man skall ta sig an.
Jag får väl erkänna att det är något jag är relativt tacksam över, när jag gång om annan snittar upp hjärtsäckar och sliter ut glasbitar som köttat sig in i vävnad de aldrig var ämnade att komma i kontakt med. Speciellt med tanke på att Trauma Center är ett väldigt mörkt och olustigt spel förpackat i en tacksamt glättig audiovisuell skrud där animé och snudd på muzak-ljudande lounge, ibland doppad i hetsig jpop, slipar ned de annars rätt sylvassa kanterna.
Depression, ångest, smärta, cancer, aktiv dödshjälp och medicinsk terrorism hinner imponerande effektivt avhandlas inom ramarna för något allt annat än långfattat, och även om jag föga mår lika dåligt när jag konfronteras med allt nu, närmare ett decennium efter debuten, kan jag inte låta bli att uppskatta ansatsen även om där finns mer samtida alternativ som går så mycket längre på de flesta av fronter.
Med Second Opinion nytt på hyllorna fungerade det i många avseenden som ett ypperligt exempel på vad wiimote och nunchuck kunde erbjuda för nya typer av upplevelser, men sett på med mer erfarna ögon är det jobbigt uppenbart att brister i både teknik och speldesign ställer sig i vägen för en känsla av total kontroll.
Second Opinion börjar, för all del, väldigt pedagogiskt och förlåtande men urartar rätt snabbt till ett smärre kaos av otydligt växlande mellan medicinska redskap och operationstekniker där små misstag kan leda till ödesdigra konsekvenser och plötsliga tidspressade situationer som lätt kan upplevas som fullständigt ohanterbara.
En av de två läkare man huvudsakligen spelar som visar sig ha förmågan att sakta ned tiden genom att rita en stjärna på skärmen med hjälp av wiimoten. På de lägre svårighetsgraderna går det oftast utmärkt att skita i detta ritande, men på de högre är det en absolut nödvändighet att sänka tidens hastighet för att få se vissa operationer få en lycklig utgång. Att registreringen av den stjärna man ritar ej fungerar som den skall gör att det blir till lite av ett lotteri ifall man dels klarar en operation överhuvudtaget och dels kan få den högsta ranking där finns att få.
Där finns en simluerad operation där man få öva på att rita denna stjärna, där man med lätthet kan se hur trasig funktionen faktiskt är. En stjärna ritad nästan exakt efter den mall spelet erbjuder kan fyra gånger av fem misslyckas att registreras som sig bör, samtidigt som detta med att gå galen och rita en helt deformerad stjärna kan fungera ypperligt flera gånger på rad. Det finns liksom inga ursäkter, här, då det inte är tekniken som felar utan speldesignen.
Andra tillfällen då saker och ting faller i bitar är när en hjärtstartare skall användas. Inte nog med att den tidsram man har att röra sig inom när man skall trycka på rätt knappar är minimal, redskapet använder sig dessutom av wiimotens fullständigt värdelösa registrering av rörelser i djupled för att överhuvudtaget låta sig aktiveras.
Där finns till och med ett scenario där det blir aktuellt med att operera på en bomb, där skruvmejselliknande rotation av wiimoten kombineras med djupledsfuckande och plötsligt känns allt som om det aldrig varit ämnat att fungera rent praktiskt så mycket som imponera i teorin.
Att det dessutom har en tendens att titt som tätt avbryta operationer för skriftlig tutorial eller allmänt babbel och i samma veva missa att tydligt indikera när opererandet åter går igång samt oinspirerat reprisera vissa typer av operationer några gånger för många gör att det blir en drös brister för många för att ha överseende med.
Värst av allt är spelets brist på feedback gällande rätt och fel, då man kan tycka sig göra något helt rätt men mötas av "Miss" efter "Miss" efter "Miss" utan att förstå varför.
Det är, med andra ord, svårt att närma sig Trauma Center: Second Opinion idag utan att känna sig besviken. Likt Eledees vittnar det mer om allt det där som Wii som upplevelse utlovade, mer så än vad som faktiskt levererades.
Förbannat trist insikt, onekligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar