När debutanten Manic Miner (1983) evolverat till superklassikern Jet Set Willy (1984) var den definitiva grunden till VVVVVV (2010) lagd.
Från namngivna skärmar uppställda på rad, innehållandes plattformsorgier från ett oväntat logiskt och mönsterdrivet helvete. Allt presenterat i få färger och till tonerna av en lika klassisk som enerverande och illaljudande melodi.
Vidare till en mer icke-linjär attityd, visserligen mindre påfrestande för öronen men fortfarande klart påfrestande för psyket.
Dö, dö, dö och dö igen, liksom.
Men där Jet Set Willys ökända, och snart 30 år gamla, slutsekvens var få förunnad befinner sig ditot, i klart mer färska VVVVVV, aldrig mer än lite envishet och någon timme bort.
Och det är absolut inte ett tråkigt faktum.
Det här är nämligen inget annat än den perfekta audiovisuella drömmen om dåtid placerad i nutid. En inramning formad av ett ursprung som är det enda som hör det förflutna till. Modernt gameplay stöpt i gammeldags grafik. Nutida musikalisk genialitet levererad med hjälp av chippiga ljudbilder.
En extremnostalgisk illusion som får oss att känna oss duktigare än vad vi egentligen är, för alla vet vi väl hur överjävligt svåra de där riktigt gamla spelen kunde vara?
VVVVVV må vara mycket, men mest är det dock det där ypperliga exemplet på vad gott som kan komma ur evolutionens naturliga urval... bara man är beredd att ge det lite tid.
Allt var inte alls bättre förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar