Denna recension är ursprungligen skriven för, och publicerad på, Loading.se.
Emi Watanabe sitter ned framför ett bord sprängfyllt av gröna, blåa och rosa Yoshis i garn.
När hon berättar hur hennes första prototyp placerade ett leende i ansiktet på hennes arbetskamrater på Nintendo är det väldigt lätt att tro att det rör sig om mer än något hon säger för att det låter bra.
Det låter som om det är kärlek som talar.
Kärlek är ett återkommande tema i Yoshi's Woolly World, dock i de flesta fall ur det där nostalgiska perspektivet som vittnar om att Nintendo här inte försöker evolvera, utan snarare se till att tillfredsställa de som söker efter mer av något de redan känner till.
Det behöver absolut inte vara en dålig sak, då igenkännande skapar en känsla av tillhörighet och gemenskap. Lite som ett kärt återseende av en gammal vän man inte sett på länge.
När Yoshi's Island lanserades till SNES bröt det ny mark på flertalet fronter. Inte endast för att det i ett plattformssammanhang reducerade Mario till en gråtälskande snorunge, tillika sjukt störande biroll, utan för att det var lite av ett, så kallat, audiovisuellt mästerverk som verkligen lyfte fram SNES-konsolens bästa sidor.
En gigantisk Chain Chomp jagade Yoshi. Yoshi förvandlade sig till diverse olika fordon. Vi såg ett embryo till Marios sentida galatiska resor, när Yoshi sprang runt på ett svävande klot roterandes i 360 grader. Vi fick till och med följa med på vad som verkade vara en oerhört dålig LSD-tripp när Yoshi råkade komma i kontakt med något han borde ha hållit sig borta från.
Yoshi's Woolly World känns i detta avseende nästan frustrerande konservativt, där lite smått och gott från Yoshis tidigare äventyr plockas fram, igen, fast denna gång iklätt en skrud av garn. En behandling vi redan fått se Kirby genomgå för ett par år sedan, även då i händerna på Good Feel, när underbart mysiga Kirby's Epic Yarn förklarade för oss varför vi behövde mer garn i våra liv.
Ännu en gång, och lyckligtvis, ett visuellt uttryck som är oerhört svårt att värja sig mot.
Med sin tunga får Yoshi fatt i ändan på en tråd av garn, och river med den upp allt från väggar, tak och fiender. Istället för att producera ägg som han normalt sett gör, något som såhär i skrivandets stund slår mig som en rätt så könsöverskridande sak att sysselsätta sig med, producerar han garnnystan.
Och garnnystan, de kan man använda till rätt mycket.
Visar det sig.
Watanabe berättar, fortfarande sittandes framför bordet fullt av Yoshis av garn, att Yoshi's Woolly World är ett spel för alla, oavsett man söker en lättsam resa eller en redig utmaning. Tydligen skall man kunna återvända till nivåer ett flertal gånger, bara för att gång om annan upptäcka saker som man vi en första anblick missade.
Och visst är det så som hon säger.
Här finns så mycket saker att upptäcka att det stundtals nästan börjar kännas fånigt. Nivåerna är sprängfyllda med mängder och åter mängder av pärlor, synliga som osynliga. Blommor, garnnystan, hjärtan samt trycksaker att använda när man gör poster på Miiverse.
När alla blommor är funna i spelets första värld dyker plötsligt en tidigare otillgänglig nivå upp. Nya Yoshis med diverse olika mönster och färgkombinationer blir spelbara varje gång man hittar fem garnnystan på en nivå. Överallt ser man sin samling av allt möjligt växa i omfattning. När man klarar en nivå. När man tittar på sin sparfil. När man springer runt i spelets hub-värld.
Collectathon.
Ett uttryck som i sammanhanget känns lämpligare än något annat att slita fram.
Det är verkligen allt annat än lätt att hitta allt första gången man tar sig an en nivå, och det är främst här spelets faktiska utmaning ligger.
I utforskandet.
Därför är det inte svårt att känna att spelets ständigt tillgängliga Mellow Mode, som utöver att ge Yoshi möjlighet att likt Kirby flyga i en evighet även reducerar den redan låga svårighetsgraden till något av en obefintlighet, egentligen inte hade behövt existera. Och skulle det vara så att Mellow Mode inte riktigt räcker till som handhållande åtgärd, ja, då finns där till och med några ytterligare framfartsunderlättande funktioner att nyttja.
Kanske är jag lite för konservativ för mitt eget bästa, men jag vill tro att det finns en inneboende slöhet hos många, jag själv inkluderad, som resulterar i att genvägar till ett mål lätt blir mer attraktiva än vad de borde vara. Trots att vi vet att åtskilliga tillfällen av motgångar, där den där slutliga framgången som kommer av lika delar envishet och en faktisk prestationsmässig progression, sprungen ur ett lärande, känns som en belöning för allt slit.
En positiv känsla som hur jag än vrider och vänder på det, här, uteblir.
Desto lättare att imponeras är det av nivådesignen, som mer ofta än sällan springer i cirklar runt konkurrensen. Även om mycket är sådant man redan har sett i sammahanget Yoshi, eller tvådimensionella plattformsspel i allmänhet, finns det en uppenbar vilja att undvika upprepning inom ramarna för just denna upplevelse. Det finns knappt en enda nivå som är en annan lik, och det rör sig inte om små variationer på ett och samma tema.
Nej.
Här finner man smått oväntat ett oerhört varierat tempo fördelat på runt 50 nivåer som var och en känns som de bär på en alldeles unik identitet. Vill man kan man till och med uppleva spelet tillsammans med en vän i ett allt mer sällsynt co-op-läge. Så, för mig att påstå annat än att här finns mycket klassisk Nintendo-kvalité att hämta känns inte riktigt rättvist.
Ändå kan jag inte låta bli att känna mig aningen underväldigad.
Som om ytan lovar mer än vad insidan har att ge.
Men Watanabe ser onekligen entusiastisk ut, och det känns fortfarande som att hon tar allt hon säger på fullaste allvar. Det är väl rentav så att den rosa Amiibo-varianten av Yoshi på bordet framför henne får mig att överväga att hosta upp lite pengar.
En summa jag egentligen tycker är på tok för hög för en liten leksaksfigur som sällan tycks tillföra mycket mer än inte mycket alls i de spel dessa Amiibos används till.
Här?
Här används de till två saker.
1. Att skapa en Yoshi-dubbelgångare som agerar så som du agerar.2. Att ändra utseendet på Yoshi.
Är det så att jag väljer att köpa en Yoshi-Amiibo i garn är det således av ren och skär kärlek till produktens uttryck, sprungen ur Watanabe, inte för dess funktionalitet och innehåll.
Jag tror att det är detsamma jag försöker säga om Yoshi's Woolly World.
JA | NEJ
VARFÖR: Dränkt i kärlek.
PLUS: Sprängfyllt med innehåll.
MINUS: Omotiverat lätt och konservativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar