Det finns föga något mer irriterande än när man känner att man måste rättfärdiga en åsikt man inte har något större intresse i, och göra diverse utsväningar som inte har någonting överhuvudtaget att göra med själva poängen.
Men ibland känns det som att man inte har något val.
(Som nu.)
Dust: An Elysian Tail är ett Metroidvania (Metroid + Castlevania = bröllop i himlen). Dess främsta argument, som alltid när det kommer till genren, är att utforska olika platser, hitta uppgraderingar för att ta sig till tidigare onåbara platser och slåss för glatta livet för att se erfarenhetspoängen växa i omfattning, levlar stigas och föremål finnas, kombineras och användas.
(Nej, samtliga plattformsäventyr blandar inte in ”rollspelsinslag” på detta vis, men det hör ej heller till ovanligheterna.)
Vad mer vill ni veta för att kunna avgöra om det här är något för er?
Att det är klart trevligt att vila ögonen på, på ett sådant vis som för tankarna till visuellt undersköna Muramasa: The Demon Blade (eller Odin Sphere, för de som råkade glömma bort hur mycket de älskade Vanillaware när utvecklarna fick för sig att Wii var en plattform värd att satsa på).
(Men det råder inom kort någon olustig form av homogenitet, samma lika, över mycket av det man ser.)
Och att det är otroligt härligt att flyga fram över skärmar, likt en fluga som fått tuppjuck, och fullständigt krossa alla fiender med hjälp av en aldrig sinande ström av projektiler och tunga närstridsattacker, i ett sanslöst kombo-runkande som inte liknar mycket annat.
(Fast svårighetsgraden ”Normal” borde heta ”Kindergarden” då 10–15 timmar av löjlig dominans knappast banar väg för de där känslorna som menar på att man är en duktig jävel på att spela.)
Det största problemet med Dust går dock långt bortom dess ytterst instabila balansakt mellan fantastiskt och meningslöst, samtidigt som det är en direkt spegling av densamma.
Huvudkaraktären Dust hamnar helt i skuggan av lilla Fidget, en älskvärt milt hysterisk flygande orange sak tillskriven birollen av väktare av Ahrah – det talande svärdet Dust för sig med under äventyrets gång.
Fidget må spotta ur sig lika underhållande som putslustiga kommentarer i tid och otid. Mellan varven närma sig mentala sammanbrott presenterade som om de vore sprugna ur en lite mer samlad chibi-flirtande animé.
Men den yin och yang-inspirerade berättelse som Dust är en central del av blommar aldrig ut i dess fulla potential.
Kalla det personlighetsklyvning, attitydsmässiga ytterligheter på skalan ”godast – ondast”, där endast ena sidan får något utrymme att tala om. När Dust närmar sig sitt mörker kittlar det till på allvar, men det sker i form av några meningar i ett tidigt skede för att därefter glömmas bort, eller åtminstone drukna i den järngreppade ”best buddy”-mentalitet Fidget tar i anspråk.
Till och med Ahrah tar ett steg tillbaka för att aldrig bli något mer än en omotiverat passiv mentor å Dusts vägnar, då och då mumlandes om saker som man redan hunnit lista ut på egen hand.
Ironiskt, det är vad det är, när en berättelse om gott, ont och balansen där emellan varken lyckas vara balanserad eller husera i ett i övrigt välbalanserat sammanhang.
Det tror jag ni vill veta.
Dean Dodrill skall absolut ha allt beröm i världen för att ha tagit sig an detta projekt till stor del på egen hand. Som hantverk finns här oerhört många imponerande detaljer att finna (bara en sådan sak som det växlande vädret, som gör så mycket mer för helhetsintrycket än man kan tro).
Kärlek kastas åt alla möjliga håll och kanter när inspiration från så vitt skilda upplevelser som Simon's Quest, Ys och Super Meat Boy indirekt som direkt tar steget ut från skärmen, in i våra medvetanden, lyfter upplevelsen ett par snäpp.
Men över 15 timmar senare, och med 108% på sparfilen, är det primärt argumentet ”det är så lätt att fastna i ett kompletteringsspelande som följd av dess beroendeframkallande natur” som säljer Dust. Inte allt det där andra positiva jag berör.
Och det är en poäng jag önskar att jag sluppit komma fram till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar