Denna recension är usprungligen skriven för, och publicerad på, Loading.se.
Jag har länge förespråkat mer vågade förhållningssätt till sex i spel som riktar sig till en vuxen publik, men det kräver en hel del finess.
Red Johnson's Chronicles: One Against All har ingen sådan.
Det är fullständigt distanslöst och når pinsamt infantila nivåer.
Titta bara på Abbie.
Hon har en slida som kan uträtta mirakel.
Inte för att det är något som helst fel med kvinnor som vill ta för sig sexuellt. Men här skall vi uppenbarligen reducera denna kvinna till något utan värde bortom det sexuella.
Lukta på hennes trosor i smyg.
Som ett fullständigt dumförklarande av mig som individ.
Det här är sådant jag roades av som liten.
När det mest spännande som fanns var att springa runt och skrika BITCH, FUCK och SHIT bara för att man visste att det skulle sticka folk i ögonen.
Och det bara fortsätter utan att ta sig någonstans överhuvudtaget.
Som ett försök till svartvit noir, med inslag av rött, av någon som fascinerats av uttrycket utan att förstå vad det vill förmedla.
Lika trovärdigt som I Will Always Love You sjungen av någon som inte behärskar det engelska språket.
Och det går igen i allt karaktärsporträtterande.
Som den extremt stereotypa mörkhyade sidekicken Raul, den våldsamt bittra och uppkäftiga pub-ägaren Duncan och den mansslukande städerskan Niki, som egentligen är en torped.
För att inte tala om Red Johnson i egen hög person.
Porträtterad så personlighetsklyvt att han sekunderna efter att ha mentalt onanerat till sin egen förträfflighet, och som följd tvingats slåss för sitt liv via en tafflig knapptryckarsekvens, samtalar ödmjukt med personen som försökt ha ihjäl honom.
(Jag vet om jag skall skall skratta eller gråta.)
Att det gömmer sig ett relativt klassiskt äventyrsspel bakom den snudd på ogenomträngliga sörjan av skit spelar med andra ord inte speciellt stor roll.
Oavsett vad man tar sig an i pusselväg kulminerar det nästan alltid i en oerhört tradig jakt på sifferkombinationer eller koder – hänglås, lösenord till datorer, kodlås till dörrar eller frekvenser på radioapparater.
Och för varje pussel som, oväntat nog, lyckas imponera följer ett pussel som är lika fånigt som dumgrygt.
Som dialogerna man jobbar sig genom, där man måste räkna ut vad spelet vill att Red skall säga. Pusslen är ofta konstruerade på ett sådant vis, att man efter några moment hamnar i dessa dialoger, misslyckas och tvingas göra om allt från början.
För att spelet börjar ställa frågor direkt relaterade till dess handling.
Som man överhuvudtaget inte vill bry sig om.
Som jag överhuvudtaget inte bryr mig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar