Denna recension är ursprungligen skriven för, och publicerad på, Loading.se.
Super Mario 3D World är verkligen fantastiskt i dess bästa stunder, och borde vara en självklarhet för alla Wii U-ägare därute som uppskattar lika färgglada som lekfulla plattformsspel sprängfyllda med innehåll.
JA | OM | NEJ
PLUS: En av de mest varierade och matiga Mario-upplevelserna på länge.
MINUS: Men helhetsintrycket hade mått klart gott av lite kill your darlings-tänk.
Nej, jag skämtar inte.
Jag skulle uppskatta om du, om så bara för ett par sekunder, funderade över huruvida du verkligen behöver mer information än såhär för att fatta ett beslut.
Om du inte redan fattat det, vilket föga är orimligt att anta.
Det vilar nämligen något oerhört otacksamt över att ha saker att säga om det spel som inte endast ses på som konsolens kanske viktigaste sedan dess lansering, utan även hunnit ut på marknaden och där mötts av kritiker minst lika lyriska av upplevelsen som spelarna.
Speciellt om man inte riktigt känner för att sålla sig till samma skara, åtminstone inte lika förbehållslöst.
Må så vara att Super Mario 3D World i de flesta avseenden hittar rätt, det är inte det som förvånar, utan snarare att det i ett noterbart antal andra avseenden träffar rätt så fel.
Det går inte att argumentera för att Nintendo börjar få slut på idéer, även om Super Mario 3D World konceptuellt tar vid där Super Mario 3D Land slutade. Gör man det tar man inte hänsyn till det arv Mario-serien trots allt har att visa upp.
Att över loppet av närmare 30 år konstant lyckas förnya varumärket och få det att kännas högaktuellt i en allt mer cyniskt överkommersiell samtid är ingen liten bedrift. Super Mario 3D World är inget undantag i sammanhanget.
Snarare är det så att det tycks vila en sorts övertänd känsla över produktionen, där i princip alla förslag tycks ha fått godkänt utan att hänsyn tagits till ifall de gör gott för helheten på annat vis än att göra den mer matig.
Jag sitter här och frågar mig om det verkligen var nödvändigt att inkludera de där visserligen få, men ack så menlöst dumdryga och inlevelsebrytande, inslagen där jag skall sitta och blåsa i mikrofonen eller peka på handkontrollens skärm för att få viktiga saker att hända.
Jag undrar varför spelet verkar ge sken av att inte tro att det har nog med attraktionskraft för att hålla kvar spelare efter det att eftertexterna rullat? Av vilken annan anledning tvingas jag med jämna mellanrum återvända till platser jag redan besökt, för att samla på mig mängder av gröna stjärnor, om jag överhuvudtaget skall kunna ta mig vidare ... framåt?
Försöker finna svar på hur det kommer sig att kontrollen, trots dess simpla upplägg, inte riktigt tycks veta vilken fot den skall stå på? För de spelandes med en analog pinne finns det möjlighet att finna stundtals tacksamma mellanlägen mellan de annars minst lika tacksamma åtta riktningar styrkorset erbjuder. Kommer på mig själv med att sitta och växla mellan de två alternativen, baserat på nivåmässigt sammanhang, på ett omotiverat personlighetsklyvt vis. Något som i kombination med en inte helt sällan haltande kamera, som gärna väljer vinklar och placeringar som gör det onödigt svårt att göra avståndsbedömningar, skapar en för serien ovanligt otight känsla.
Är det inte så att den känslan förstärks av att karaktärerna rör sig lite för långsamt för deras bästa, att den hastighet man springer i borde vara den normala hastigheten vid förflyttning och att den där tredje hastigheten som kickar in först när man sprungit en stund ofta känns lite obekvämt långt borta? Att man som följd inte sällan gör felbedömningar gällande hur långt man tar sig när man försöker hoppa över en avgrund, bara för att titt som tätt störta mot sin död?
Är det inte så att man blir lite besviken när man kommer till insikt om att all den innovation man blivit bortskämd med fram till spelets sista skälvande timmar ersätts med ”mer av samma fast i svårare tappning”?
Är det inte så att kvantitet ibland tycks ha gått före kvalitet?
Är det inte så att spelet är lite väl lätt lite väl länge?
Är det inte så att ...
... det ändå är sådant de flesta av oss ändå kommer att ha överseende med när vi låter oss golvas av den magi som bara Nintendo tycks kunna frambringa i liknande sammanhang.
Jo.
Det är precis så det är.
För bortom det där som stör finns något värdefullt och älskvärt.
Super Mario 3D World är mycket mer Super Mario Galaxy 2 än Super Mario Galaxy. Korta rappa nivåer som är extremt varierade även om de alltid behåller själva grundstommen i plattformandet. Utforskandet reduceras ofta till korta bisatser i ett annars ytterst linjärt sammanhang. Det här är något som skapar ett tempo i framåtskridandet, så högt att man har lite svårt att fatta hur snabbt man tagit sig genom över hundra nivåer. På ett sådär odelat positivt vis, för man hinner inte tröttna på det som erbjuds.
Och det vilar i vanlig ordning något för företaget numera symptomatiskt orimligt i att efter nytändningen Galaxy, den än mer varierade och lekfulla uppföljaren Galaxy 2, det framgångsrika experimenterandet med perspektiv och djup i bärbara 3D Land och den "enligt folks utsago" oväntat fräscha nivådesignen i New Super Mario Bros U ännu en gång relevera något såhär unikt och relevant. Du hittar inte en liknande upplevelse på annat håll, annat än i föregångaren. Andra utvecklare kommer att titta på detta spel och plocka ut godbitarna för framtida alster.
Nintendo är väl medvetna om det stora arkiv av tidigare material de har att jobba med, och skäms inte för en sekund när de slår an på alla möjliga tänkbara retrosträngar. Spelar på vår nostalgi. Inslag från seriens 30-åriga historia samsas under ett och samma tak på ett så naturligt vis att det är omöjligt att inte känna tyngden i det universum Nintendo byggt upp runt Mario. Till och med några få klassiska inslag från Zelda, närmare bestämt The Adventure of Link och A Link to the Past, går att skönja, och jag sväljer det med hull och hår.
Även det nya finner sin naturliga plats. Efter att i ett tidigt skede ha bekantat sig med kattdräkten är det svårt att inte sakna den när den inte är närvarande. Inte nog med att man är väldigt gullig i dräkten, men detta med att kunna klättra på väggar blir snabbt till lite av ett beroende. Dock har övriga dräkter och hjälpmedel inte förpassats till något irrelevant, utan var sak tycks ha sitt logiska användningsområde på ett imponerande balanserat vis.
Super Mario 3D World är verkligen fantastiskt i dess bästa stunder, och borde vara en självklarhet för alla Wii U-ägare därute som uppskattar lika färgglada som lekfulla plattformsspel sprängfyllda med innehåll.
Men just det visste du förmodligen redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar