Antagligen vilade det något förhållandevis otacksamt över lanseringen av Sonic Colours.
Speciellt som ett i raden av spel i en serie som var allt annat än den hetaste skiten på recensenters läppar, även om Unleashed tycktes komma relativt nära att bryta vad som sades vara en nedåtgående spiral.
Sonic Colours var dessutom exklusivt till Wii, den där konsolen som alla självutnämnda kärnspelare tycktes älska att hata, och eftersom Wii varken var Playstation 3 eller Xbox 360 likväl som saknade allt vad ett fungerande ekosystem för onlinespelande heter, med tillhörande achievements och trophies, spelade det kanske inte så stor roll om det faktiskt släpptes kvalitativa spel till konsolen.
En konsol som så ofta sades sakna spel.
Det är lätt att känna det som att folket bakom Colours verkligen satt sig ned och funderat på vad som gjort de dåliga Sonic-spelen dåliga, de bra bra och de där mellanmjölkiga till inte mer än medelmåttor.
Borta är allt vad den inte alls tudelat uppskattade varulvstransformerade Sonic heter och så även alla de spelbara vännerna till vår blåa igelkott.
Borta är alla dessa sekundslånga uppdrag av meningslöshet som tar lite för mycket utrymme i anspråk i Unleashed likväl som omotiverat äventyrande med tattig dialog.
Kvar är något av den själ och det hjärta som de fyra klassiska spelen till Mega Drive fortfarande vittnar om, med sekvenser av näst intill självspelande höghastighetslöpande genom snillrikt designade nivåer som varvas med de där av många förträngda inslagen av långsamt utforskande för att finna optimala rutter och de hemligheter som finns utspridda lite här och var.
Inte så att Colours står utan någon form av gimmick-liknande inslag, sådär som de flesta Sonic-spel de senaste 20 åren har haft en tendens att fokusera på.
I just detta specifika fall rör det sig om av Dr. Eggman kidnappade utomjordlingar, Wisps, vilka kan absorberas av Sonic när han finner dem och ge honom tillgång till en rad av olika tillfälliga specialförmågor.
En rosa wisp förvandlar Sonic till ett väggklättrande klot av taggar, en gul till en jordgrävande borr. Och så finns det en rad ytterligare varianter att ta hänsyn till, däribland en orange raket som slungar Sonic upp till sanslösa höjder att falla ned från likväl som en turkos laserstråle som med hjälp av väggar att studsa mot och riktningsförändrande kristaller kan förflytta Sonic från en plats till en annan annars onåbar dito inom loppet av någon sekund.
I samtliga fall av specialförmågor finns det lyckligtvis en nivådesign som verkligen motiverar dess existens, och även om de sällan rör sig om mer än kreativa sätt att ta sig förbi någon form av hinder för de där som uppskattar att rusa genom sina spelupplevelser blir de till en utmaning i logik och strategi för de som vill grotta ned sig i allt som Colours har att erbjuda.
Där finns röda ringar att samla på, vilka i sin tur låser upp några av Colours kanske svagaste nivåer.
Stöpta i en monoton och enfärgad attityd, en färg för varje trio av nivåer som leder fram till en av de sju Chaos Emeralds Sonic behöver för att gå Super, vittnar de om en lekstuga vars kreationer sällan når upp till de höjder som spelets vanliga nivåer överlag befinner sig på.
Dock är jakten på röda ringar i dess bästa stunder fantastisk när den leder en till att finna sätt att ta sig till attraktiva men till synes onåbara sektioner av de nivåer man utforskar.
I dess sämsta stunder framstår det emellertid inte som mycket mer än slump huruvida man snubblar över en ring eller ej, på ett vis som för tankarna till det omfattande överflöd omfattningsmässigt en majoritet av nivåerna i Sonic Advance 2 vittnade om.
Att snegla på GameFAQs eller YouTube känns i dessa mindre inspirerande lägen inte endast attraktivt utan även som en rimlig sak att göra för att glädjen i spelandet inte skall övergå till frustration, speciellt med hänsyn till att det i flertalet fall fortfarande rör sig om en spelmässig prestation som krävs för att nå ringarna när man väl vet var man finner dem.
Colours må ha mycket gemensamt med Lost World, men där Lost World jobbar med en designmässig mentalitet som går i linje med Super Mario Galaxy 2 och dess iver att låta varje nivå vara något av ett unikum och allt vad upprepning av spelmässiga inslag hålls på ett minimum finns det här en förutsägbarhet som inte är tudelat positiv.
Det står rätt snabbt klart att varje ny värld man når består av några längre nivåer med fokus på hastighet, några kortare mer pusselorienterade samt några som gör lite vad de för stunden känner för.
Spontant är det lätt att känna att Colours går lite väl tryggt, men samtidigt banar det väg för en för serien ovanligt fokuserad och välbalanserad upplevelse nästan helt fri från några klavertramp värda att nämna.
Visst är det så att Colours inte riktigt förmår matcha de bästa dagnivåerna i Unleashed, likväl som det valt att gå en klart mindre analog väg vad gäller quick step och driftande.
Och visst saknas djupet som kontrollen i Lost World erbjuder, där lock on-mekaniken kan kombineras med två olika typer av attacker likväl som eventuella frontarkrockar med väggar och efterföljande totalstopp i tempo inte sällan kan undvikas då Sonic istället går parkour.
Men.
Sonic Colours går liksom verkligen en gyllene mellanväg med kanske seriens mest lättillgängliga kontrollschema någonsin att nyttja i ett sammanhang där misslyckade experiment lyser med sin frånvaro.
Att det dessutom är något att verkligen sätta tänderna i, både vad gäller mängden innehåll och utmaning, skadar ingenstans.
De flerfasiga bossar som går allt mer intensiva desto mer skada man tilldelat dem för tänkarna närmast till Donkey Kong Country, vilket inte känns speciellt långsökt då även berörts spels klassiska gruvvagnssekvenser gör något av en förklädd kamero i Colours.
Och så även det där med luftakrobatik i närheten av ångestframkallande placeringar av plattformar på höga höjder.
Allt är presenterat på ett ytterst Sonic-aktigt vis, där den onekligen skrikiga estetiken känns lika rätt i det rymdliga nöjesfältssammanhang som utgör den miljömässiga kontexten som den högtalarröst som tid om annan vräker ur sig irrelevantheter.
Träffsäker känns även den ljudbild som målas upp med hjälp av orkestrala kompositioner, drum and bass-drivna beats tonsatta med himmelska melodier, funkig disco samt en rad andra bekanta men aldrig generiska mattor av ljud som det hoppas fånigt smärtfritt mellan.
Till och med de trettio bilder i sekunden som Colours presenterar grafiken med hjälp av känns motiverade i sammanhanget då känslan konstant är den att hårdvaran i Wii verkligen pressas till bristningsgränsen utan att för den skull brista nämnvärt ofta.
Lite av synd och skam är det faktiskt, att Colours aldrig tagit sig bortom den Wii-spelande publiken. DS-alternativet i all ära, men det är inte samma spel det rör sig om så mycket som en bärbar tolkning av ett och samma grundläggande koncept vad gäller Wisps.
Colours borde verkligen få ta steget över till den samtida generationen av spelkonsoler då det tillsammans med progressiva Lost World utgör inte endast den absoluta toppen av Sonic-seriens stationära yttranden utan är ett av de bättre tillbaka till rötterna-doftande plattformsspel som släppts de senaste tio åren.
Och... det är så jäkla skönt att se ett Sonic-spel som verkligen vågar förlita sig på allt det där som en gång i tiden gjorde serien så givande istället för att försöka uppfinna hjulet på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar