Leger vs. Castlevania: Circle of the Moon (Game Boy Advance)

Tre och ett halvt år senare.

Egentligen borde jag ha älskat Game Boy Advance då den lät mig spendera ytterligare ett par år tillsammans med 16-bitarsgenerationens pixelperfekthet.

Bärbart SNES, rentav, så som jag såg på konsolen.



Men jag ägde inte ens ett GBA under den tid den var het på marknaden.

I vanlig ordning fann den en plats hemma hos mig först när folk inte längre brydde sig om den, och jag hade alla möjligheter i världen att börja bygga mig ett litet bibliotek av spel utan att ruinera mig själv.

Kuru Kuru Kururin, Astro Boy: Omega Factor samt Castlevania: Circle of the Moon.

Spel nummer två och tre listat ovan lånade jag dock av en bekant.

Resten blev några ägda spel till Game Boy och Game Boy Colour, innan jag sålde konsolen och tänkte att någon gång i framtiden så... kanske.



Det skulle dröja till Wii U och Virtual Console, och egentligen 2017 om sanningen skall fram, innan jag kände att det åter var dags och faktiskt orkade ta tag i det hela på allvar på ett vis bortom mitt ströspelande av lite diverse då och då.

Där spel som Metroid: Zero Mission, Klonoa: Empire of Dreams och lite annat smått och gott spenderades tid tillsammans med.



Snart 20 år senare, således.

Sedan Castlevanina gick Metroid fullt ut och slängde in en del rpg-element, låt oss säga HP, MP, Level baserad på erfarenhetspoäng och så vidare, likväl som loot på ett vis serien inte alls lekt runt med tidigare, även om Simon's Quest uppenbart var ett frö sått redan under 80-talet.



Alternativt 16 och ett halvt år senare, skulle kunna vara en variant, om det är det första bärbara Castlevanina man tar hänsyn till.

Det som speglade attityden i Symphony of the Night även om en viss central figur bakom berört universum skulle komma att tycka att det var ett snedsteg och stryka spelet helt från seriens kanon.



Banal handling åsidosatt är Circle of the Moon i mångt och mycket vad Castlevania hade kunnat vara redan under SNES-eran om Symphony of the Night hade släppts ett par år tidigare, och med det kommer ett naturligt grafiktekniskt nedköp från allt det där som Playstation förmådde klämma ur sig när det jobbade med tvådimensionella plan.



I centrum av all action står ett DSS, Dual Set-Up System, där vissa fiender släpper ifrån sig kort vilka i kombination med andra kort skapar unika färdigheter som kan handla om allt från blomsterpiskor till DEF-boost baserad på antal % man utforskat av kartan; En uppsättning kort som dikterar Action och en annan Attribute.

Att utforska alla de 100 olika kombinationer där finns, varav flertalet man lär ha problem med att komma över under en normal genomspelning, är något av en fröjd även om det i många fall rör sig om sandlådeliknande lekfullhet mer så än genuint givande resultat av berörda kombinationer.



Utöver DSS finner man genrens typiska uppgraderingar likt dubbelhopp, möjligheten att göra en Mega Man-slide längs marken för att ta sig fram i trånga utrymmen och annat av liknande slag.

Även några av seriens klassiska specialvapen som yxan, den tidspåverkande klockan och kniven går att finna och nyttja.



Borta är Symphony of the Nights upp- och nedvända slott, något som är en genuint bra sak då spelet från början till slut känns som att det erbjuder unika platser att besöka mer så än billigt repriserande för att förlänga speltiden.

I linje med seriens förhållningssätt till detta med utmaning är den tidvis så pass hög att inte ens envetet grindande av erfarenhetspoäng och uppgraderande av utrustning och vapen nödvändigtvis gör saker och ting nämnvärt lätta.



Det vilar något genuint hårt över Circle of the Moon, som får det att kännas som mycket mer än bara ett bärbart alternativ till Symphony of the Night.

Inte ens återanvändandet av klassiska ljudspår som Vampire Killer och Aquarius ruckar på denna känsla, och mycket har nog att göra med att inramningen verkligen skriker SNES utan serien någonsin levererade något liknande till den konsolen.



Nästan som att Clockwork Mansion är lite av ett understrykande av detta, med dess lätthetlighet i tillbakakastandet till Super Castlevanina 4 och alla de grafiktekniska käftsmällar det levererade till dessa toner.



Och denna unika känsla går liksom igen i allt från de för spelet unika ljudspåren, som hjärnklistriga Awake, till dess bossar, de platser i slottet man besöker och de fiender man möter.



Striderna mot Adramelech och Dragon Zombie har åtminstone i fallet jag etsat sig fast på mina hornhinnor, i min själ och mitt hjärta, och det inte endast för att de vågade vara utmanande utan för att det här med en gigantisk tvåhövdad drake typ tre skärmar skrymmande och en nästan lika stor bock fastmurad i slottets vägg är lite svårt att skaka av sig sinnesbildsmässigt.



Circle of the Moon lever även på detta med att våga låta bli att hålla hand, då varken onåbara föremål man springer förbi markeras på den automatiskt uppdaterade kartan eller väggar och annat förstörbart inte nödvändigtvis skyltar med förstörbarheten.

Hemliga rum med trevliga saker att finna är spridda lite här och var och det är genuint kul att försöka gissa sig fram till var de kan tänkas vara lokaliserade.



Som en första del i en bärbar trilogi till GBA gör Circle of the Moon faktiskt det mesta rätt sånär som på en lite väl brant utmaningsmässigt uppåtgående kurva framåt slutet samt perioder av inte mycket alls annat än till synes tröstlöst runtrännande i hopp om att finna vad som måste göras härnäst för någon form av relevant progression.

Men.

Det faktum att alla fiender man dräper är steg på vägen mot en högre level och Luck-attribut som resulterar i frekventare drops från fiender som kan vara till stor hjälp gör att det aldrig känns menlöst att ränna runt halvt i blindo.

Dessutom kan man plötsligt snubbla över en kortkombination som underlättar en viss bossfight eller annan sekvens oerhört mycket, så det finns ändå alltid en tacksam tempomässig dynamik runt närmsta hörn att finna.



Riktigt bra skit, är det och onekligen.

Detta Circle of the Moon, som utöver att vara riktigt bra skit åter triggat mitt intresse i att utforska Game Boy Advance som konsol mycket mer ingående än vad jag enbart flyktigt gjort fram till dags dato.

Och lite nyfiken är jag, även, på att köra ytterligare rundor genom just Circle of the Moon då varje genomspelning ett antal gånger låser upp ett nytt spelläge olikt det föregående; Spellägen där man jobbar under specifika förutsättningar, eller begränsningar, för att variera upplevelsen.