Shanghai som tidsfördriv har jag sysselsatt mig med till och från sedan andra halvan av 80-talet. Då var det på Sega Master System upplevelsen jag tog del av huserade. Idag är det på Saturn.
Mahjong har jag aldrig greppat, trots att Shanghai baserar sig på mahjong-brickor.
Inte för att jag har försökt lära mig, egentligen någonsin, trots att jag snubblat över diverse elektroniska varianter på allsköns plattformar för interaktiv digital underhållning.
Brodie Lockard, som redan 1981 klämde ur sig det koncept som stått som mall till samtliga framtida Shanghai-spel, då spelbart på datorer stödjandes programmeringsspråket PLATO i någon iteration klart senare än den brukbar på 60-talet, hade nog aldrig tänkt sig att det skulle bli en rätt omfattande kommersiell framgång likt det blev när Activision 1986 tog Shanghai till den bredare massan.
Dock känns det som att Shanghai-intresset svalnade av redigt när 90-talet gick in i en andra halvlek även om det titt som tätt dykt upp nya spel i serien sedan dess likväl som återutgivits via exempelvis Nintendos Virtual Console.
Jag gillar Shanghai, precis som jag är svag för att lägga underhållande patienser.
Redan med ett endaste bräde, den ökända sköldpaddan, kunde jag låta mig svepas med flertalet läggningar på raken, så det känns rätt givet att de fem olika spellägen som Triple Threat erbjuder ger en livslängd som om inte nämnvärt längre än den som Lockard formade 1981 åtminstone klart enklare att återuppliva gång om annan.
Utöver ett originalläge, utan tidspress och med diverse olika val via menyer man kan göra för att forma spelupplevelsen till den man önskar, finns även ett arkadläge innehållandes fyra olika typer av Shanghai-varianter varav tre diton innehåller 30 nivåer vardera och kan spelas av en eller två spelare i bästa co-op anda.
Classic Shanghai är precis som det låter själva grundkonceptet presenterat via en rad olika formationer till upplägg av spelbräden.
Den klassiska sköldpaddan torde vara bekant för vemhelst som närmat sig Shanghai, beståendes av 144 mahjong-brickor om 72 par.
Grundprincipen är att man genom att plocka bort fria par skall tömma hela brädet på brickor. Fria är brickor dock endast om de dels har vänster eller höger sida fri och dels ej ligger under någon annan bricka.
The Great Wall jobbar med samma regler som Classic Shanghai med den stora skillnaden att brickorna aldrig ligger ovanpå varandra utan. Istället står de på varandra och faller ned mot spelplanens botten när brickor de vilar på plockas bort.
Här är av förklarliga skäl några klassiska formationer ej att finna, utan istället för spelläget unika upplägg med varierande svårighetsgrad.
Det tredje och sista spelläget av arkadsnitt, för den ensamme spelaren eller co-op med någon vän eller ovän, kallas Beijing och presenteras i form av ett rektangulärt, platt, bräde.
Unikt för detta läge är att man skjuter brickorna i höjd- eller sidled när utrymme för det finns på spelplanen.
Brickorna stannar endast i önskat läge om ett par elimineras från brädet, och utöver att inledningsvis vara ganska hjärnknullande just för att det skruvar till grundkonceptet så pass mycket är detta även Triple Threats absolut enklaste spelläge.
Det fjärde och sista arkadläget går endast att spela mot någon. Golden Tile kallas det för, och låter två spelare i realtid tömma två högar med mahjong-brickor för att någonstans där i botten finna en guldfärgad bricka och i och med det vinna aktuell omgång.
Presentationsmässigt är Shanghai: Triple Threat stabilt, men utöver den asiatiska audiovisuella inramningen, med de härligt hjärnklistriga melodierna man vill tro spelas på enbart svarta tangenter i det absolut mest positiva av centrum, är det egentligen ingenting som känns speciellt märkvärdigt på något vis.
Ett tömt bräde presenterar en bild som legat där i bakgrunden när man spelat, men det är inte några fantastiska bilder varken vad gäller motiv eller kvalité.
De alternativa motiven på mahjong-brickorna är väl smålustiga men inga lika tydliga som originalen.
Önskas progressionen i arkadläget sparas görs så via kod. Dumt känns det, med tanke på att spelet sparar poäng både till konsolens interna minne likväl som eventuell minneskort man använder sig av.
Tidsbegränsning och tillhörande Game Over är endast huvudbry för poängjagare, då det räcker med att välja att fortsätta för att återuppta spelandet precis där det tog slut fast med poängen nollställda. Det såvida man inte hamnat i ett låst läge och gjort slut på de tre möjligheterna att ångra sitt senaste drag, för då tvingas man börja om på aktuellt bräde med antingen samma uppläggning eller med samtliga brickor omkastade.
Brukar normalt sett försöka tillskriva mina åsikter någon form av motivation, där inte endast känslan är vad som dikterar ditt och datt. Men i just detta fall känns det lite som att det är svårt att argumentera för mycket alls bortom detta med huruvida man gillar Shanghai och dess, i detta sammanhang, varianter är upp till var och en att avgöra och att det avgörandet i sin tur kommer avgöra vad man tycker om spelupplevelsen överlag.
Personligen finner jag det skönt att där finns ett arkadläge med ett låst antal tillgängliga bräden, då det gör det lätt för mig att plocka upp spelet och ge det den tid som krävs för att jag skall "klara" det och sedan gå vidare till något annat.
Har en tendens att fastna i mitt patiensläggande, annars, eller att för stunden lättare tappa intresset överlag då det liksom inte finns någon morot till att fortsätta.
Sådär som i fallet Shanghai till Master System, som en gång i tidens såldes som ett fullprisspel trots att det inte erbjöd mycket mer än vad gratispatiensen Harpan i typ alla tider gjort i Windows.
Triple Threat motiverar sin ursprungliga prislapp mycket bättre, onekligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar