Leger vs. Robotica: Cybernation Revolt (Saturn)

Robotica: Cybernation Revolt är en riktigt jäkla svår nöt att knäcka när det kommer till detta med att vilja ha kvar det i samlingen eller ej.

Köpte det lite hipp som happ för ett par år sedan, prövade spela det ett par gånger och konstaterade att, visst, även om det inte är ett totalt haveri på något sätt och vis så är det inte något för mig.



Så det hamnade i högen med spel jag tänker sälja när jag känner att det är läge att göra så.

Dock, till skillnad från mitt beteende från förr, då jag sålde spel så fort jag kände mig färdig med dem, är min nuvarande hög, med spel jag inte ser någon poäng att ha i min samling, en hög jag går igenom med jämna mellanrum för att ge mig själv en chans att ge vissa spel en andra chans.



Ja, jag vet.

Jag är velig.

Robotica: Cybernation Revolt är däremot inte veligt på någon punkt överhuvudtaget.

Det ger snarare sken av att veta precis vad det vill och ge mig som spelare precis det.



Som en lite lustig hybrid av en roguelike och en förstapersonsskjutare rullar det på i ojämnt tempo, presenterat med färgerna grå och beige i lite olika skalor av ljusstyrka till ambienta toner av harmoniska mekanismer i rörelse ämnade att spegla den berättelse om rymdstationen Daedalus, kontrollerad av World Silent Security Service, som misslyckat ämnat styra hela världen i enad anda.



30 nivåer består det av, och utöver några minimala utsvävningar som handlar om att ha sönder vissa saker går dessa nivåer ut på att hitta en nyckel till en hiss och sedan använda denna hiss för att ta sig till nästa nivå.

Likt en typisk roguelike ritas en karta fram över en layoutmässigt framslumpat nivå, som oftast består av en rad lite större rum sammanlänkade av korridorer av varierande längt, i takt med att man utforskar den.

Har man lite tur snubblar man över en dator som ger en tillgång till en komplett karta.



Fyra olika och uppgraderbara vapen som primärt varierar i styrka och sekundärt i funktion, samsas med fem olika specialförmågor som kräver energi att nyttja.

Mest nytta har man av möjligheten att fylla på ens hälsa, men både ammunition och energi är sådant man i de flesta fall bör snåla med då tillgången är minst sagt återhållsam.



Strider är sällan mer spännande än de man en gång i tiden kunde finna i klassiker likt Wolfenstein 3D, och Robotica jobbar utifrån samma designmässiga premiss vad gäller dess nivåer; Allt utspelar sig på ett plan och detta med att sikta annat än i sidled behöver man aldrig tänka på.



Där finns inga möjligheter att spara sin progression annat än att man kan starta om i början av den senaste miljö man tagit sig till, och en och samma miljö sträcker sig oftast över fem våningar.

Det här är en genuint usel sak, då spelet känns på tok för långt och enformigt för att klaras av i en sittning och detta med att låta konsolen stå igång några längre stunder inte är ett speciellt attraktivt alternativ.



Enformigheten är för övrigt Roboticas svagaste aspekt då det helt enkelt är svårt att upprätthålla intresset några längre stunder även om de där kortare stunderna av spelande faktiskt är riktigt givande.



Jag kan dock inte låta bli att beundra den kompromisslöshet som Robotica uppvisar, då det är helt uppenbart att de sterila och montona miljöer man vistas i var tänkta att vara just det.

Att slänga in några extra texturer eller färger här och där hade förvandlat känslan fullständigt, utan att kräva nämnvärt mycket av utvecklarna, och även om jag personligen går lite trött på korridor efter korridor av grått och brunt vill jag inte slå ned på den känsla som det audiovisuella förmedlar.

Varje miljö har dessutom ett visst ljudmässigt tema som förändras när man hittar nyckeln, och de återhållsamma harmonier som går igång redan på första nivån när det är dags att leta rätt på hissen ger mig nästan gåshud.



Robotica: Cybernation Revolt kommer troligen aldrig bli ett sådant där spel som folk förr eller senare återupptäcker och börjar se på som en bortglömd liten guldklimp, det håller inte riktigt måttet för det.

Samtidigt är det inte ett tidigt Saturn-spel att vifta bort som skräp och det går alldeles utmärkt att finna nöje i några kortare sessioner av spelande, må så vara av Saturn-historiska anledningar eller vilkahelsta diton.