Låt oss säga att emulering var en grej, och internet likaså.
Från en dag till en annan började världen expandera i alla möjliga tänkbara riktningar. Från att vara beroende av människor i sin omgivning med liknande intressen var det plötsligt så att någon på andra sidan jordklotet kunde fylla ens behov av dialog kring diverse passion.
Och, hej, det där Ys som man nött till leda på Master System visade sig ha en uppföljare som samsades med dess föregångare på en och samma CD med musik så fantastisk att världen stannade.
Och, hej, ett otroligt läckert Castlevania existerade där borta i Japan till samma mystiska spelkonsol vid namn PC-Engine, eller Turbografx-16 så som den kallades för någonstans i väst.
Det handlade aldrig om snålhet, men väl nyfikenhet och tanken på vilka oändliga möjligheter framtiden måste komma att erbjuda nu när tekniken väl finns på plats och allt som behövs är ett kommersiellt intresse som förstår att där finns pengar att tjäna.
Nu blev det visserligen inte riktigt som jag hade drömt om, och trots dessa oändliga möjligheter skulle licenser och annat jävla tjafs som skapat för att sätta käppar i hjulen för allt och alla med intresse att erbjuda ditt och datt till en trånande skara framtida konsumenter... sätta käppar i hjulen för allt och osv.
Vi fick oss Castlevania: Rondo of Blood, dock.
Inte i en sådär perfekt emulerad version så som man upplevt spelet nästan ett decennium tidigare, och dessutom utan möjligheter att justera grafikfilter och knappuppsättningar och dylikt för att göra upplevelsen till ens egen, men väl i en precis lagom spelbar version med det mesta intakt bortsett från den milt sönderskalade grafiken.
Akumajō Dracula X: Chi no Rondo, som man skulle säga där borta i landet Japan, är visserligen och egentligen inte mer märkvärdigt än vad man gör det till.
Hade det inte varit för dess brokiga väg till kommersiella väst, dels via Nintendos Virtual Console och dels via en Castlevania-samling till Playstation Portable som även erbjuder Rondo of Blood i en aningen mer grafiktekniskt mer samtida skrud, hade dess status troligen sett annorlunda ut.
Inte nödvändigtvis så att folk tyckt sämre om det, men väl att det inte kunnat leva på dess mytomspunnenhet som det där bästa Castlevania någonsin som den västerländska världen knappt haft en teknisk möjlighet att spela.
Musiken har troligen spelat en central roll.
Mycket för att den jobbat utifrån den amerikanska regnbågsseriens röda bok om ljud vad gäller presentationen, och således kunnat frångå konsolljudchippens begränsningar och gått hur mycket studio som den önskat göra.
Rondo of Blood låter otroligt bra, när klassiska melodier likväl som för spelet unika kompositioner får blomma ut i full studioproducerad prakt, men istället för att sväva iväg i en diskussion... förlåt... lekmannamässig monolog... kring musikaliska alster så låter jag spelets OST sammanfattas med följande låt:
Grafiktekniskt sett är det inte riktigt så att det har en ärlig chans att mäta sig med, exempelvis, Super Castlevania 4. Fast det spelar ingen roll, då de grafiska möjligheter som erbjuds tas tillvara på på ett angenämt vis genom att kombinera estetik och teknik på möjligen det mest effektiva vis jag någonsin sett göras på en PC-Engine.
Enorma fiender, paralaxscrollande bakgrunder och snygga animationer samsas under ett och samma tak, där även kanske inte så tekniskt imponerande men effektiva effekter som jobbar med föränderliga färger redan på spelets första ordentliga nivå, utspelandes i ett brinnande inferno, sätter ribban för vad som är att vänta.
Dessutom finns det både en och annan, snygg, animé-sekvens inslängd lite här och där.
Likt Castlevania 3 är det alternativa rutter och charmiga små sidospår som gäller, och så även möjligheten att spela som annan än den annars givna pisksnärtande huvudpersonen av släktet Belmont.
I detta specifika fall Richter.
Dock är det här endast en alternativ spelbar karaktär tillgänglig, lilla fågelkastande Maria, som man får chans att ta hjälp av efter att ha räddat henne. Övriga räddningsbara karaktärer fyller ingen annan funktion än att bidra till de procent spelets sparfil blivit försedd med likväl som expandera spelets slutscener en aning.
Maria är i många avseenden Rondo of Bloods svar på Sypha i Dracula's Curse, fast några hundra gånger mer badass; Hennes specialvapen, samtliga någon form av djur, hennes möjlighet att dubbelhoppa närhelst hon önskar samt de duvor hon normalt sett spamattackerar fiender med har en tendens att dra ned utmaningen till pinsamma nivåer, speciellt om man lär sig hennes skuggattack som aktiveras via vad som liknar ett klassiskt fightingspels knappkombinationer, fast utan att för den skull göra spelet till trist att spela.
Rondo of Blood är, möjligen, det mest lättillgängliga och fylliga spelet i serien innan den gick Metroid och drog till med så mycket innehåll att det blev en av de huvudsakliga poängerna mer så än en balansakt till actionspäckad resa från start till mål.
Inte för att Richter har tillgång till Simons mobila piska från Super Castlevania, men mobiliteten i övrigt är det inte något fel på med styrbara hopp och trappor man aldrig behöver känna sig låst i.
En direkt följd av detta, samt Marias badassighet, gör att spelet kan hålla ett noterbart högre tempo än vad den klassiska serien normalt sett gör och trots alla alternativa rutter, bossar och dylikt där finns att tillgå tar det inte speciellt lång tid att göra allt det där som spelet begär för att man skall se sin sparfil proklamera 100%.
100% betyder dock ej att man sett allt där finns att se.
Som alternativa slut, och alla de där små detaljerna som nivåerna är fyllda till bredden med.
Titt som tätt händer något oväntat när man för sig genom en nivå, och när något oväntat händer är det oftast så att man kan få något ännu mer oväntat att hända.
Knappar att trycka på, saker att slå på, lättantändliga bomber större än både Richter och Maria gömda bakom väggar, fiender och annat levande som inte beter sig riktigt sådär som man tycker att de borde göra.
Drar mig lite för att säga att de vågat dra till med vadhelst som fallit dem in, för det är inte en Treasure-produktion att vänta, men Rondo of Blood visar väl upp en lekfullhet som gör det till en fröjd att spela, spela igen och tänka på att spela ytterligare gånger.
Om något vacklar, då skulle det isåfall vara allt störande hoppande fram och tillbaka mellan huvudmenyerna, faktiska nivåer och den karta där man väljer vilken nivå man vill spela; Att återvända till en redan spelad nivå sker på ett vis som rycker mig som spelare rakt ut ur upplevelsen och det hade alla gånger varit att föredra en i spelet ständigt tillgänglig karta att nyttja närhelst man så önskar.
Och, det här med att ljudspåren aldrig loopar så snyggt som de troligen hade gjort om de var producerade av konsolens ljudchip.
Men det, om något, är petitesser av rang.
Rondo of Blood är inget mästerverk, dock, men väl ett förbannat underhållande spel fyllt till bredden med allt det där, förutom en redigt hög svårighetsgrad, som gör ett Castlevania till ett bra Castlevania.
Då spelar det inte någon roll att det inte är lika välbalanserat som Castlevania, inte lika fritt som Simon's Quest, inte lika utmanande som Dracula's Curse och inte lika tight som audiovisuell resa som Super Castlevania 4.
Det behöver det, lyckligtvis, inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar