Hur mycket av en kärleksförklaring till Ridley Scotts rymdäventyr Alien Trilogy än kan tänkas vara råder det inget som helst tvivel kring det faktum att det blev lite smått underligt att klämma ihop tre filmer inom ramarna för ett inte speciellt omfattande fps.
Inte för att jag kan mitt Alien speciellt bra, men de beskrivna uppdrag man tar sig an och de ocharmigt daterade förrenderade mellansekvenser som skall knyta samman allt till någon form av logisk helhet svävar iväg till blaha lika snabbt som de introduceras för mig som spelare.
Visst fångar det atmosfären från Ridleys universum rätt väl, både vad gäller det visuella och den stämningssättande ofta ambienta och gravt snygga Amiga-demo-doftande musik som skapar en tryckt och stressande stämning när den kombineras med det pipande som varnar för närliggande fara; Frånvaron av vita prickar på den radar som ständigt finns tillgänglig i ena hörnet av skärmen är i mångt och mycket de enda andningspauser där ges.
Men bortom det är Alien Trilogy ganska mycket av ett hafsverk som snubblade ut på marknaden precis i skarven mellan den gamla och nya skolans fps.
Quake var månader bort, men redan i folks medvetanden, och skrev fullständigt om reglerna för vad liknande spel kunde vara och hur de skulle spelas tillsammans med andra.
Golden Eye 007 släpptes nästkommande år, 1997, och visade vägen vidare för förstapersonsskjutande på konsol.
Och så Doom 64, då, som blickade åtskilliga år bakåt i tiden och behandlade det som fanns där som ett unikt uttryck snarare än något daterat.
Det är svårt att se Alien Trilogy som relevant, därför, då det står och stampar i Doom-träsket utan att tillföra mycket alls förutom det varumärke det är iklätt likväl som den redan påtalade radar som varnar för fara.
Redan från start står det klart att ammunition kommer bli något av en bristvara.
Facehuggers är snabba som fan och de enda fiender som bör vara rädda för den vanliga pistolens projektiler när man väl lyckas träffa dem, men samtliga andra fiender kräver mycket fetare vapen än så och drar sig inte för att inom loppet av ett par nivåer förvandlas till renodlade bullet sponges.
Som Doom-klon jobbar Alien Trilogy inte på flera plan så mycket som ett plan med olika höjder även om nivådesignen vill få vemhelst att tro annat, men det vill gärna låta kameran visa hur man befinner sig på ett sluttande plan och samtidigt låta siktet följa med.
Det här blir snabbt till ett problem när man ej har möjlighet att sikta i höjdled, och därför mer ofta än sällan skjuter rakt ned i marken eller över huvudet på de fiender som befinner sig i närheten av det böljande landskap man förlyttar sig över.
Ungefär när spelets första tredjedel börjar närma sig dess slut slår svårighetsgraden i taket, för att därefter mer eller mindre upphöra att existera när man når spelets första boss med en nyfunnen Pulse Rifle i sina händer.
Andra och tredje bossen repriserar dessutom första bossen snarare än att göra något eget, vilket lämnar en bitter eftersmak i munnen.
Det dröjer fram till de sista nivåerna innan utmaningen kommer åter. Faktiskt, så obalanserat är allt att Alien Trilogy känns lite som ett av de ojämnaste fps jag kan minnas att jag närmat mig; Något som märks kanske främst om man väljer den största utmaningen där fiender är oändliga till antalet.
Jag kan faktiskt inte låta bli att bli förbannad, då stunder av ren och skär kärlek hoppar rakt ut ur min skärm och in i mitt medvetande.
Som om allt krut lagts på de första tjugo nivåerna, där monotona miljöer då och då bryts upp av läckert designade laboratorium, konferensrum och kloaker i vilka rätt intensiv action utspelar sig.
Nivåer som är en ren och skär fröjd att utforska, om så inte för dess läckra estetik så för alla de hemligheter de gömmer.
Där finns en kartfunktion som, ironiskt nog, funkar som bäst när den får rita upp kartan i takt med att man utforskar den.
Finner man ett visst föremål ritas hela kartan upp, och markerar relevantheter med röda prickar, men i samband med detta blir det genast mycket svårare att veta vilka platser man besökt och vilka som fortfarande är outforskade.
Sedan, när man slutligen når Derelict, Bone Ship, förvandlas allt till en grå pisstråkig sörja som aldrig tycks vilja ta slut, med en fullständigt hjärndöd central och cirkelformad hub man återvänder till några gånger för många till synes enbart existerande för att dränera ammunition.
Ytterligare en dräpt Alien-drottning och kort liten filmsekvens senare kastas man tillbaka till titelskärmen utan några eftertexter.
Liksom, själva definitionen av ett antiklimax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar