Jag har lite svårt att se att Salamander 2 vara speciellt välkänt.
Förpassat till Japans arkadhallar samt några Japan-exklusiva samlingar till Playstation, Playstation Portable samt Saturn är det inte den mest tillgängliga delen i serien.
Till och med de i viss mån obskyra Gradius-varianterna i form av Nemesis 2 och 3 till MSX fanns, till skillnad från Salamander 2, under en period tillgängliga för köp på Europeiska hyllor hur få svenskar som än köpte dem.
Egentligen är jag rätt glad att såhär är fallet, för bortsett från en liten provrunda för ett par år sedan, när jag började blicka mot Saturn som potentiell framtida retrokonsol att uppleva spel på, är dagarnas timmar spenderade med Salamander 2 mina enda ordentliga erfarenheter av spelet.
Det är, således, inte min nostalgi som spelar mig ett spratt.
Sällan händer det, men likt med Shikigami no Shiro 2, Layer Section samt Radiant Silvergun så sade det bara... klick.
Salamander 2 går tillbaka till rötterna, förbi det där Gradius-flirtandet som den definitiva japanska Salamander-versionen vid namn Life Force tog sig an, och åter står man där utan ett uppgraderingssystem där man aktivt kan välja vilken uppgradering man vill aktivera.
Istället plockar man på sig de specifika uppgraderingar man vill nyttja i takt med att man snubblar över dem när man spelar, vilket gör att det blir aningen svårare att arbeta framförhållande vad gäller exempelvis sköldar och vissa typer av vapen man vill nyttja vid specifika sektioner.
Salamander 2 är dock, trots avsaknaden av Gradius uppgraderingssystem, inte alls lika svårt som dess föregångare och känns överlag som ett välbalanserat spel utan några väggar att springa in i.
Avsaknaden av träningsläge kompenseras med ett oändligt antal continues vilket både Salamander och dess uppdatering Life Force saknade, och då spelet är av det kortare slaget med dess sex nivåer kan varje runda bli till en träningsdito i jakten på åtråvärda 1cc.
Med en första loop väl avklarad kommer en andra klart svårare loop som även slänger in några mixar av för serien välkända låtar istället för de nya kompositioner som soundtracket till Salamander 2 består av.
En liten kul detalj, kan tyckas, men inget som får de nya låtarna att låta oinspirerade eller i sammanhanget svaga. Tvärtom. Inledande Silvery Wings Again sätter snarare tonen ypperligt med dess hoppfulla och episka driv.
Visuellt sett jobbar Salamander 2 med vad jag tror är hela Gradius-universumets första inslag av förrenderad 3D i kombination med klassisk 2D, en kombination jag personligen brukar ha väldigt svårt för men som här faktiskt upplevs samspela i harmoni.
Färgerna spinner vidare på det lila, blåa och rosa som japanska Life Force omfamnade, och allt känns oerhört genomarbetat med små detaljer överallt både vad gäller det visuella och nivådesignen överlag.
Tonen får dock sägas vara långt mörkare och svalare än den man kan finna i de allmänt skrikiga syskonserier som Twin Bee och Parodius agerar, även om den aldrig går lika stel och kylig som den Gradius-spelen ofta bestitter.
Salamander 2 är dessutom verkligen till bredden fyllt med unika sekvenser lätta att lägga på minnet vilket underlättar den underliggande trial and error som perfekta rundor bygger på; Organiska sektioner varvas med mer mekaniska dito.
Borta är de långa och döda sekvenserna av rymd och inte mycket annat.
Kvar är, lyckligtvis, utöver co-op även Salamander-spelens intresse i att växla mellan horisontella och vertikala sekvenser. En sådan där liten men ändå viktig detalj som får spelen att sticka ut från mängden nästan oavsett vilket shmup man jämför det med.
Gliringar till tidigare spel i Gradius-univerumet dyker upp titt som tätt.
Redan på första nivån dyker en evolverad version av Brain Golem från Salamander upp, bara för att en kort stund senare bli uppäten av en flerögdad ormliknande best som tar över en tredjedel av skärmens yta i anspråk.
Klassiska Shoot the core-moment presenteras på för serien ovanligt bullet helliga vis och bossdesignen överlag går ljusår bortom de sekundskorta striderna som Salamander erbjöd och närmar sig ibland rentav ett erbjudande om poängmjölkande även om den aspekten aldrig går fullskalig.
Uppgraderingssystemet må ha återvänt till rötterna, men vapenarsenalen har däremot expanderats en hel del med options som på ett förbrukande vis kan nyttjas till kraftfullare attacker.
Även lasrarna har genomgått en evolvering och kan nu uppgraderas i två steg varav det andra steget erbjuder en riktigt kraftig variant under en tidsbegränsad period.
Exakt hur välbalanserat vapensystemet är känner jag dock att det är lite för tidigt att svara på, men det är åtminstone givande att experimentera i nuläget och har redan funnit ett par tillfällen då en laservariant tycks vara klart mer givande att nyttja än en annan... och tvärtom.
Jag är alltid lite försiktig att gå lyrisk i ett så tidigt skede av mitt spelande av ett specifikt spel, speciellt när det gäller ett shmup som man måste spendera väldigt mycket tid tillsammans med för att lära känna utan och innan, men om känslan dessa inledande timmar gett mig håller i sig kan jag mycket väl tänka mig att detta kommer förbli något av favorit bland Gradius-spelen.
Vad jag dock redan nu med all säkerhet kan konstatera är att jag finner Salamander 2 vara Salamander Deluxe Pack-samlingens absoluta höjdpunkt och anledning nog att jaga fatt på ett exemplar, likväl som jag ser det som Salamander-skarans tveklöst bästa, mest lättillgängliga samt mest underhållande spel.
Väldigt oväntat, onekligen, måste jag säga.
Så, med reservation för att det här är en väldigt tidig åsikt som kan komma att ändras måste jag nog ändå påstå att jag i detta skede inte funnit någon konkret anledning till att inte gå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar