Leger vs. Die Hard Trilogy (Saturn)

Jag antar att det har att göra med att jag är uppvuxen under 80-talet.

Många filmer jag såg då känns idag inte endast som klassiker utan som stildbildande inom sina genrer och med så intensiv identitet att jag än idag upplever det som att man talar om DEN och DEN filmen mer så än den eller den.

Ghostbusters, The Terminator, Polisskolan, Child's Play, Terror på Elm Street och Gremlins. De flesta med tillhörande uppföljare.



Vet inte om det säger någon något, dessa ovanstående exempel.

Det spelar dock ingen roll om det är ett fenomen som egentligen utspelar sig uppe i mitt huvud, primärt, för känslan är densamma; Vissa filmer blev liksom till HAPPENINGS mer än bara filmer på ett vis jag allt mer sällan upplever det som idag.

Jag har väl blivit äldre, rikare och på flera sätt och vis sett mig få en helt annan tillgång till underhållningsprodukter som under min barndom var låsta bakom en begränsad mängd pengar och ett utbud dikterat av antingen den hopplöst efterblivna televisionen, biobesök med någon vuxen i sällskap eller det inte helt breda utbudet på den lokala videobutiken.

Samma sak får väl sägas vara gällande med spel.



Ok.

Vi säger att det handlar mycket om nostalgi, och en oförmåga att se att vad som för mig känns som otroligt stort, än idag, i mångt och mycket är helt irrelevant för dagens barn och ungdomar.

Kanske är det lite lustigt då, att jag ser på Die Hard Trilogy som ett spel som måste övertyga mig om dess storhet, då både Die Hard och detta med licensspel från förr är sådant som jag inte sällan förknippat med att vara rätt bra.

Die Hard, onekligen som en del i det där jag talade om ovan.

En HAPPENING.



En enkel förklaring kan väl vara att spelet släpptes i mitten av 90-talet, då jag redan tappat intresset för de mer samtida Die Hard-produkionerna, likväl som spelades på plattformar för spel som jag inte lade någon större vikt vid.

Det sägs att Die Hard Trilogy var rätt så uppskattat när det var nytt, men något säger mig även att det primärt handlade om Playstation-versionen och inte den tekniskt bristfälliga Saturn-diton.

Rent konceptuellt är det en rätt intressant sak som erbjuds, där den upplevelsemässiga resan tillskrivs den film som den tillhör. Och, eftersom det är tre filmer som Die Hard Trilogy baserar sig på är det mer eller mindre tre helt olika spel man har att jobba sig genom.



Die Hard är först ut, i rollen av en tredjepersonbaserad actionrökare som spinner vidare på simpelheter som arkadhallarnas Robotron kanske mer så än mer sentida liknande alster som Alien Breed-serien eller konsolfränden Loaded.

Här handlar det först och främst om att ha ihjäl alla fiender och rädda de snälla individer som eventuellt behöver räddas i den skyskrapa som Die Hard utspelar sig i. Med samtliga fiender dräpta aktiveras en bomb i en hiss, en bomb som måste desarmeras innan den och allt runtikring sprängs i luften.



Utöver en rad klassiska one liners från berörd film finns där även en uppsättning olika vapen att tillgå, hörn att gömma sig bakom och miljöer likväl som föremål däri att dra fördel av eller spränga i bitar.

Samtliga uppgraderingar är tillfälliga, förbrukningsbara, och extraliv får man genom att inom en begränsad tidsram rädda specifik gisslan från avrättning. De olika vapen som man kan nyttja gör inte nämnvärt mycket för att skapa variation, annat än att det onekligen är rätt tillfredsställande att med en välplacerad handgranat spränga en precis ur hiss anländ grupp fiender till småbitar.



Det supersimpla upplägget är Die Hards starkaste argument, men även dess fall, då första nivån endast i utseende skiljer sig från sista och samtliga nivåer däremellan.

I mindre doser fungerar det, men den inledande fascinationen i att rullkasta sig fram från hörn för att mindre än sekunden senare rullkasta sig åter i säkerhet, efter att ha blåst skallen av en fiende så att där lämnas en stor blodpöl på golvet, tappar rätt snabbt dess lyster.

Die Hard saknar helt enkelt någonting som upprätthåller mitt intresse som spelare, då konceptet aldrig får en ärlig chans att blomma ut inom ramarna för det stabila genomförandet.



Stabilt på de flesta fronter utom den som har att göra med bilduppdateringen, det vill säga. För om det är någonstans Die Hard verkligen får kämpa så är det när det kommer till att rita upp grafiken på skärmen i en tillfredsställande hastighet.

Visserligen går det utmärkt att anpassa sig till trögheten, och stundtals upplever jag den rentav som en styrka då det ger en tyngd åt upplevelsen som ett perfekt flyt aldrig kunnat matcha, men någonstans måste jag ändå inse att det i det stora hela är en påtaglig brist mer så än något annat.

Och det är väl ej heller så jäkla kul att gång om annan fastna i dörrar eller smala, trånga, passager för att kollisionsdetektionen är så anal som den är, men man vänjer sig och anpassar sig därefter.

Die Harder, i sin tur, tar allt i en på förhand näst intill helt bestämd rutt genom den av terrorister belägrade flygplats som agerar skådeplats för en rätt så imponerande railshooter.

Kan faktiskt inte dra mig till minnes en endaste samtida railshooter som bjudit på samma omfattning av interagerbara miljöer, alternativa rutter och hemligheter att finna i princip överallt och hela tiden. Men att jag inte kan dra mig till minnes någon sådan, det betyder naturligtvis inte att där inte finns (för det har jag i ärlighetens namn inte en aning om).



Där finns dock en poäng här, och det är att Die Harder är genuint underhållande av spela av just ovanstående anledningar eftersom det känns som att där hela tidens finns nya saker att upptäcka och i ett så låst sammanhang som en railshooter är det något av ett måste då åtskilliga rundor som följd av mängder av misslyckade försök är att vänta.

Die Harder kan spelas med handkontroll eller ljuspistol, och ljuspistol är av förklarliga anledningar att föredra. Har även sett på håll att det stödjer musstyrning, men då jag saknar mus till mitt Saturn är det inget jag har möjlighet att bekräfta.

Att spela Die Harder med handkontroll är dock inget jag vill rekommendera någon, då det blir uppenbart att det lider av bilduppdateringsproblem som springer i cirklar runt de som går att finna i Die Hard; Det extrema lagg kontrollen uppvisar i kombination med sanslösa slowdowns gör det tyvärr i princip helt ospelbart.

Så ospelbart att jag knappt tar mig genom en tredjedel av den första nivån, en nivå jag klarade på första försöket med en ljuspistol i min hand.



Den miljömässiga variationen i Die Harder är kanske inte direkt slående, men utomhussegment varvas med inomhussegment och i ett senare skede till och med luftburenhet.

Det märks att ambitionsnivån har varit hög, och med en bättre presentation hade jag nog velat påstå att det hela rört sig om något av en nödvändighet på railshooterfronten till Saturn, eller från denna era rent allmänt oavsett konsol.

Och jag vill verkligen, verkligen, rekommendera att låta öronen smekas en stund av det helt underbara soundtrack som tonsätter hela skiten.



Die Hard Trilogy avslutas med Die Hard with a Vengeance som tveklöst är trions mest tekniskt imponerande alster.

Inte för att det innehåller miljöer i närheten av lika interaktiva som i Die Hard eller Die Harder. Ej heller för att att det är nämnvärt intensivt på annat vis än via den tyvärr på tok för snävt tilltagna tidsram man har att jobba inom på varje uppdrag.

Nej.

Tekniskt imponerande för att det levererar en tidig öppenvärldsupplevelse som i vissa avseenden känns som en föregångare till det som senare skulle bli GTA-seriens signum i seriens tredje del och framåt. För säkerhets skull kan jag även dra paralleller till bilspel i stil med Need for Speed: Underground och dylikt.



Ta det med en nypa salt, snälla, men med möjligheten att fritt köra runt i en för Saturn toksnyggt renderad stad i tre dimensioner, ges möjlighet att byta sitt fordon mot något annat fordon, varva mellan att jaga utplacerade bomber att spränga i luften, andra bildar att köra sönder och mer renodlade racingsekvenser så är det förståeligt att det här är den del av Die Hard Trilogy som i ett inledande skede var ämnat att vara ett helt fristående spel innan pekpinnar från vad jag gissar var män i slips och kostym började viftas runt med.

Med det sagt, Die Hard with a Vengeance är mer tekniskt imponerande än det är kul att spela, och det kanske främst för att man aldrig ges speciellt mycket utrymme att göra annat än att rusa mot det mål som kompassen pekar mot; Tidsbristen tar verkligen udden av all form av upptäckarlusta som de läckra miljöerna vittnar om borde finnas där.

Vidare är kontrollen, om så inte direkt trasig åtminstone på tok för känslig för att kännas lämplig för det spelet begär av mig som spelare. Kontrollen blir liksom till en helt onödig tröskel att ta sig över för att ges en ärlig chans att leva upp till de tidskrav som ställs, och med en kollisionsdetektion lika anal som i Die Hard så ligger frustrationen sälla långt bort.

Endast ett par nivåer in tappar jag intresset snudd på fullständigt, stänger av och frågar mig själv om jag kommer återvända av andra anledningar än principer när genuin spelglädje egentligen borde vara det som står i centrum.



Jag kan mycket väl tänka mig att Die Hard Trilogy i ett mindre tekniskt handikappat sammanhang kan vinna ett par poäng, kanske främst med hänsyn till den rätt läckra railshooter som Die Harder är, men för mig kommer nog underhållningen den svenska översättningen gett mig vara det jag kommer hålla mitt hjärta varmast när jag blickar tillbaka framöver.

Och blodet i Dö Hårt: Hämningslöst som skvätter upp över hela vindrutan när man kör på oskyldiga fotgängare, bara för att svepas bort av ivriga torkare.