När jag spelar typ Lego City Undercover har jag ett litet problem, och det är att jag känner ett outsinligt behov av att ha sönder precis allt där finns.
Tänker mig att det är därför jag har så svårt för typ Ubisoft och dess geocaching-simulatorer som världen känner som Assassin's Creed och dylikt.
Nya spel överlag, fyllda av automatiskt genererat innehåll framräknat av beroendeframkallningsalgoritmer från helvetet.
Jag fastnar.
Då är det mer givande, tycker jag, att ta sig an lite mindre, kortare, upplevelser som känns ihopsnickrade för hand vad gäller ungefär precis allt innehåll, mer eller mindre och beroende på sammanhang.
Såklart.
En variant skulle vara att Mass Destruction fungerar, trots att det står där det står utan riktning och mål, just för att det trycker på de där beroendeframkallningsknapparna som Ubisoft och folket bakom Lego-spelen och många andra gör... fast gör det inom ramarna för inte mycket innehåll alls.
Om inte annat så är titeln väldigt talande.
Mass Destruction.
För det är precis vad Mass Destruction handlar om, hur mycket det än försöker gömma det bakom utfläskade detaljstudier över de uppdrag man har att jobba med.
Nog för att man en och annan gång skall rädda några gisslan eller stoppa en byggnad från att sprängas i luften av ettriga fanskap till fiender och deras mekaniska maskiner, men att gå huvudstupa in i projektet att spränga precis allt man ser i luften funkar rätt bra i de absolut flesta fall.
Till och med palmer exploderar i ett hav av eldiskt inferno och glödrykande rester som singlar ned från himlen mot marken.
Det hjärndöda är således Mass Destructions styrka, tillsammans med den supermjukt flytande grafiken beståendes av extremt simpel 3D med återhållsamma texturer detaljsmässigt. Så avskalat att det liksom får en egen identitet, som närmast påminner mig om gamla hederliga DOS-upplevelser ungefär i linje med Death Rally.
Det syskon Mass Destruction har i Return Fire, med dess olika fordon och klart mer varierat innehåll, får det hela att framstå som något som kan dela skaran av åsiktsbesittande individer. Detsamma gäller Strike-serien.
Men sanningen är väl snarare den att de inte riktigt spelar utifrån samma förutsättningar, och lika bra är väl det.
Närmast till hands, konceptuellt, får väl spel i stil med de i Rayman Run-serien sägas vara; En samling nivåer utan någon tydlig röd linje konceptuellt, utan någon form av logisk stegring av svårighetsgraden och utan ett givet slut. Man hoppar liksom bara in, spelar lite och låter sig underhållas när man gör det, hoppar ut igen och så var det bra med den saken.
Mass Destruction är som mest underhållande den första halvtimmen, till dess att man inser att vilken nivå man än väljer som första att spela gör det väldigt klart och tydligt exakt vad som väntar samtliga ytterligare halvtimmar man viger till produktionen.
Varken miljövariationen, fiender som endast kan besegras med vissa typen av vapen, små varianter vad gäller de delmål varje uppdrag innehåller eller något annat lyckas skapa en känsla av en resa värd att finna ett slut på.
Och som för att ytterligare förolämpa mig som spelare är en stor mängd av spelets dryga 20 nivåer, låsta bakom outtalade saker att göra på vissa specifika nivåer.
Problemet är, naturligtvis, att det inte finns någonting som lockar i att återgå till en redan avklarad nivå och ännu en gång försöka spränga sönder precis allt i hopp om att göra precis det där som spelet aldrig säger rakt ut att man måste göra för att ta sig vidare dit man vill.
Så.
Efter att ha klarat samtliga tillgängliga nivåer, på lägsta tillgängliga svårighetsgrad, känner jag mig rätt så mätt, och de där oupplåsta får förbli oupplåsta på oviss tid.
Nöjer mig rätt så ypperligt med att ha haft jäkligt hjärndött kul fram till denna punkt, men där i bakhuvudet är jag såklart medveten om att Mass Destruction med hjälp av relativt små medel hade kunnat förvandlas till en absolut nödvändighet i spelsamlingen.
Och det är en sådan där sak som alltid kommer att störa mig, oavsett vad jag spelar och i vilket syfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar