Jag tror det hade att göra med Playstation.
Precis som Castlevania 3: Dracula's Curse till NES hamnade i skymundan av Super Nintendo och Super Castlevania 4 hamnade Castlevania: Vampire's Kiss i skymundan av Playstation.
Det känns lite som att intresset serien låg vilande här, hela vägen fram till Symphony of the Night, även om annat egentligen var gällande.
När Vampire's Kiss dessutom vände Super Castlevanias rapphet och piskmobilitet ryggen, och skalade tillbaka på de grafiska effekterna, kan det tänkas att det var lite svårt att placera spelet i ett relevant sammanhang.
Den enkla varianten vore att säga att Vampire's Kiss, eller Dracula X som det heter i denna amerikanska version jag spelat, är en kraftigt nedbantad port av vad som ofta anses vara seriens höjdpunkt: Rondo of Blood till PC-Engine.
Musiken är inte längre studioproducerad, utan här framklämd av SNESets förhållandevis begränsade samplingsdrivna ljudchip. Maria är inte längre en spelbar karaktär, även om hon fortfarande går att rädda från fångenskap längs vägen mot Dracula. Fyra alternativa nivåer har reducerats till två, och några animerade mellansekvenser går ej längre att finna.
Om man bortser från detta med att Richter, spelets huvudkaraktär, är minst lika mobil som Simon i Super Castlevania 4, sånär som på piskans oförmåga att viftas runt lite så som man önskar, är det rentav så att Dracula X nästan kastar spelaren hela vägen tillbaka till första Castlevania till NES.
Och så jävla bra det gör det, allvarligt talat.
Dracula X kastar löjligt självsäkert ut allt vad effektsökeri heter, nästan.
Inga pseudo-3D-roterande bakgrunder eller gigantiska ljuskronor som gungar dödligt högt över golvet, men väl Rondo of Bloods brinnande inferno på spelets första nivå.
Visserligen snyggt som fan, allt som brinner där i bakgrunden, men en detalj i annars återhållsamma miljöer presenterade på ett vis som nästan ser ut att eftersträva någon form av målad, akvarellaktig, framtoning.
Dracula X har onekligen en säregen estetik som i kombination med en nivådesign, som i likhet med både Castlevania och Castlevania 3 i mångt och mycket handlar om fiender placerade på ställen som tvingar fram ett långsamt tempo och väl valda strategier om man vill ta sig någonstans av värde, skapar en upplevelse som verkligen sticker ut från mängden i Castlevania-universumet.
I vissa stunder är det lätt att känna att Dracula X kanske är det svåraste spelet bland seriens alster pre-Metroidvania, men känslan kan mycket väl ha ett ursprung i det faktum att det är ett av de Castlevania jag spenderat minst tid med.
Oavsett är det som en käftsmäll av rang, speciellt om man tar hänsyn till den grymma slutstriden utspelandes på smala plattformar vilka man lätt faller ned från och dör, om Dracula får in en endaste lyckat olycklig träff.
Att musiken inte längre ligger som cd-spår är dock inte ett direkt problem då låtarna klarat steget från studio till ljudchip, där ofta lågkvalitativa samplingar står som grund till ljudbilden som målas upp, rätt så galant med höjdpunkter att finna i Beginning, Bloodlines, Bloody Tears, Cemetary, Opus 13, och så vidare (låt oss säga hela soundtracket, för enkelhetens skull).
Dracula X må sakna Rondo of Bloods tyngd och tryck i musiken, men som ett soundtrack till ett SNES-spel låter det oftast bortom utmärkt likväl som precis så barockt man förväntar sig i sammanhanget och bara just snäppet mindre underbart än OSTet till SC4.
Med det sagt.
Jag kan inte, vilket i detta skede borde vara uppenbart, hur jag än vrider och vänder på det se på Dracula X som ett hafsjobb till port av Rondo of Blood så som man så ofta får höra att det är.
Castlevania: Dracula X är, rentav, ett bättre spel än Super Castlevania 4.
Inte bättre som audiovisuell resa, men det är bättre balanserat och utmanande på ett vis som ligger klart mer i linje med det jag älskar sönder i Castlevania till NES. Och med det försöker jag inte provocera fram en reaktion, och jag känner det relevant att påpeka att jag håller Super Castlevania 4 oehört nära mitt hjärta, men väl understryka att det finns en design här verkligen värd att uppmärksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar