En av anledningarna till att jag länge hade ett aningen ont öga till västerländsk spelutveckling var allt det där som Commodore banade väg för.
Spel till Commodore 64 och Amiga var inte helt sällan dess musik eller grafik.
Ett återkommande fenomen kulminerandes i Rise of the Robots, som jag tänker mig hade sönder många spelares förtroende för diverse relaterat till spelutveckling och marknadsföring och spelmedia och dylikt.
Destruction Derby känns av den anledningen som lite av ett sladdbarn av en kultur i upplösningstillstånd, men hur orättvist det än kan sägas vara har jag svårt att skaka av mig känslan av att Reflections är delvis att skylla.
I slutet av 80-talet var det Shadow of the Beast, en av de sämsta klassiker till spel jag någonsin haft äran att spela, som förde mången bakom det heliga ljus. Det i rollen av ett teknikdemo utfläskat till någonting spelbart, iklätt ett jäkligt imponerande audiovisuellt yttre för att säkerställa att ingen skulle syna bluffen.
Rent tekniskt sett var Shadow of the Beast onekligen åtskilliga år före sin tid.
Med Destruction Derby, ett halvt decennium senare, var det dock istället skademodeller på bilar med förkärlek till att krascha in i varandra som användes som lockbete. Men som spel betraktat... alltså... jag vet inte riktigt var jag skall börja.
Nu är det såklart så att jag inte kan använda denna Saturn-version av spelet som någon form av utgångspunkt för allt som har med Destruction Derby att göra, men jag vet inte om det som skulle kunna vara unikt här är av relevans nog för att göra övriga versioner mer intressanta.
Låt mig förklara det hela lite närmare: Destruction Derby är redig dynga.
Inte för att det är grafiktekniskt haltande.
Det är visserligen grafiktekniskt haltande med kass bilduppdatering, texturer och objekt som ploppar upp som från ingenstans när de är närmare än vad de borde vara samt en lågpolygonig attityd rent allmänt.
Men det är inte det som sänker spelet.
Och det är inte det att musiken är generisk i dess anonymt och klubbiga technodoftande drum and bass-beats, att estetiken överlag extremt generisk och banorna extremt sparsmakat utsmyckade.
För det är den.
Inte ens den stela kontrollen som man nästan tappar kontrollen över fullständigt när man fått sig ett par smällar på olämpliga ställen på bilens kropp sänker Desctruction Derby.
Nej.
Det som gör Destruction Derby till dynga är att det är så fruktansvärt tråkigt att spela att mer eller mindre allt annat man kan sysselsätta sig med känns mer givande.
Låt mig lyfta fram ett par exempel:
* Klösa sönder huden runt mina naglar för att få bort fnas istället för att smörja in fingrarna med någon form av mjukgörande salva.
* Tvätta bort flänsost jag inte kan se, från glädjepinnen, men däremot lukta mig till.
* Att äntligen få kräkas bort ett illamående som inte tycks vilja ge med sig.
Jag tänker mig att ungefär vem som helst förstår att jag drar till med en töntig överdrift för att göra en billig poäng, men saken är verkligen den att själva poängen med Destruction Derby har designats bort i ett virrvarr av obregriplighet.
Av spelets flertal spellägen och banor är det egentligen endast de där man på en rund liten arena bråkar med 19 andra bilar kan nå någon form av intensitet värd dess namn.
Enstaka race eller turneringar i jakt på poäng, som man får genom att krocka med motståndare så att de börjar snurra runt (och desto mer de snurrar runt desto högre poäng får man), eller en förstaplats är i alla sammanhang bortom den runda lilla arenan fullständigt menlös utfyllnad av ett spel som inte lever på mer än dess premiss (och det endast i teorin).
Samtliga banor är på tok för snäva för att man på ett effektivt vis skall kunna drämma in i motståndare så att de snurrar, och att ställa sig i korsningar och invänta motståndare istället för att bry sig om en vettig placering är i alla lägen att föredra; De poäng en förstaplats ger är något man med en välriktad krock med en motståndare har tjänat in.
Och om man väljer att välja bort poängjakten kvarstår oerhört monotona rundor på lika inspirationslösa som innehållslåsa banor vars variation de olika divisionerna man jobbar sig upp genom är mininmal; Varken fysik eller hastighet känns anpassad för regelrätt racing och när kontrollen över bilen börjar upphöra efter en drös krockar finns liksom inget kvar att uppskatta.
Den där slutliga dräpande insikten är när man kör runt på den lilla runda arenan och inser att det säkraste sättet att vinna är att köra baklänges, för så länge som motorn fram på bilen förblir intakt kan övriga områden ta hur mycket stryk som helst innan ett race tar slut.
Då kunde det väl ärligt talat kvitta att kollisionsdetektionen är helt värdelös så att bilar åker rakt genom varandra, att man kan få bilar att snurra satan utan att några poäng registreras och att man tvingas sitta ibland upp över en minut och invänta att ett race avslutas i vad som verkar vara realtid om slutresultatet inte är definitivt när man åker ut.
Herren, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar